Andra Advent.

Pluggade i helgen, men kände att jag missade något, inte något i plugget, i böckerna, i filmerna vi skulle se, utan utanför, med andra människor, som att det skedde något kul hela tiden, något jag borde vara på för att känna mig levande. Art friday, julmarknader på konstnärligt campus, pilgatan, gammlia, take queer, pannkakor på Klossen och Andra adventsmässor. Instagram fylldes av allt alla var på. Jag satt hemma med skolböckerna, såg filmen om hur KAD förs in. Sprang iväg och såg Priscilla, men i salongen med 100 platser vad vi bara fyra st. 

Ikväll när jag handlat på Coop passerade jag Ålidhemskyrkan och den fylldes av folk. Såg in. Tänkte att där borde jag ju vara, där pågår något. Hemma gick jag in på deras hemsida för att se vad det var, men den var stängd pga hackers och på deras FB-sida fanns heller ingen information och så fann jag deras tillfälliga hemsida, men inte heller där fanns något om aktiviter för kvällen den 10/12.

En tråkig text om filmfestivalerna.

Jag besökte tre filmfestivaler under hösten. En i Malmö, en i Sundsvall och den här i Umeå.  

Resan ner till Malmö blev försenad och biljetten saknade plats för bagage, annat än det som ryms under sätet framför sig så jag fick köpa till extra plats och då köpte jag utrymmet för min ryggsäck via Kroatien och betalade i Euro och fick en extra avgift pga köp i utlandet. Vet inte hur det blev så. 

Planet var trasig så vi fick aldrig borda, eller så hade vi bordat men fick gå av, minns inte längre hur det var. De som betalat dyra biljetter sattes på ett annat mindre plan och vi andra skulle klämmas in under kvällens flighter. Jag gick till SAS-disken, stod i kö i en timme, höll krampaktigt en colaflaska medan jag väntade på min tur, min hand värkte resten av helgen pga mitt hårda grepp. När mitt nummer visades bad jag om att få flyga till Köpenhamn så jag skulle komma fram snabbare.

Kl 19:00 landade jag och en värdinna i uniform med kjol log och visade var jag skulle köpa tågbiljetten till Malmö. Värdinnan såg så allt gick bra, hon verkade försynt med full koll och vänlighet som svämmade över, hon sa inte ett ord, hon nickade och log och nådde fram.

Missade invigningen. Gick till Hemköp vid Triangeln. Köpte munkar, frukt, chips och en camenbert på Hemköp (camenberten låg sedan de tre dygnen i hotellrummets kyl och spred lukt). Åt det jag orkade. Somnade. 

Resten av dagarna kom livet tillbaka. Såg film, minglade, kände att jag fanns. Gjorde en dålig Q&A där jag svarade på frågor och när jag fick följdfrågorna kändes det som att samtalet hade handlat om något annat, att jag inte förstått en enda fråga och när jag gick av scenen visste jag inte vad som hänt och tänkte en stund att jag kanske haft en stroke.

En morgon satt Christer Lindarw i frukostsalen och höll hov. På det lilla planet från Malmö var han igen och Kalle Lind.

Tog tåget till Sundsvall. Klev på just där Linus och Mattias satt. När vi var framme skyndade jag till Hotellet, bytte till en paljettröja, rusade till invigningen. Höstlöv som faller visades. Skådespelarna var där. Hurula spelade efteråt, då vi ätit en buffé. Jag gick och såg Paradiset brinner istället för att festa. Paljetterna skavde mot min hud.

Sov.

Åt frukost med Fredrik O och Yuliya. Frukostsalen var dämpad och mild. Gick på Branschdag och åt lunch med Linus, Anna, Fredrik, Yuliya och nån till, varför minns jag inte vem. Maten var salt. Följde med Anna på någon fortsatt branschgrej. Tog tåget hem. Satt redo med biljetten hela resan, men ingen kom och kollade den. Fick sen höra att de inte kollar, sitter någon på den plats en ska sitta från den stationen den är tänkt att kliva på, vet de det. Såg ut genom fönstret. Tyckte världen var vacker. Det skymde. 

Förra helgen var det filmfestival här i Umeå. Gick inte på invigningen. Gick på mingel och på fest och var borta hela dagar. Kom hem sent. Svettades i powerboots. Närvarade vid visning av The Lonely Cougar . .  och de efterföljande Q&A:s. Umgicks med Polly, Dante, Emma, Maja lite hastigt, Victor i minglet. Knutte. 

Såg en dokumentär där musiken aldrig tystnade, aldrig lät en känna eller ta in historien, personerna, miljöerna. Helt tom i huvudet lämnade jag salongen, nästan arg över att något som verkat bra blivit skit.

Såg Poor things som var en vindlande förförisk fantasi om att gå genom livet med enbart upptäckarglädje och utan att få trauma. 

Såg Bröd och salt om en sommar som laddar och laddar och slutar i mörker. Efteråt spelade huvudrollsinnehavaren piano och utanför föll snön och världen var blå och hans bagage hade kommit bort så han satt i en fluffig färggrann hoodie med texten I'm Kenoughe. När han spelat sista stycket, vi applåderat, gick jag hem. Festivalen var slut. Det hade blivit kallt och snöfallet hade pågått i en vecka. Dimman hade blivit till kristaller som rest sig piggt och klädde nu träd, lyktstolpar, väggar, fönster. Dagen efter stod de ståndaktigt kvar. Instagram fylldes av den skönhet de gav. 

Vill att det alltid ska vara filmfestival, att det ska finnas människor runt mig, skapande runt mig, film runt mig. 

Om jag kommer ikapp med pluggandet kan jag nog klippa film i mellandagarna.