Födelsedagsfirandet.

 Fyllde år i söndags, jobbade natten mot söndag och natten från söndag. Jonna köpte munkar som räckte till kollegorna för att fira mig. Sen åt vi de som inte åts upp av dom. Många munkar blev det. De rosa hade en knastrig glasyr med mjuka marshmallows i och de i choklad hade vit glasyr med nästan svarta kaksmulor och något krämigt vitt och sött i dess mitt.

På måndagen skulle jag och Signe fira. Jag sa att jag ville gå på Shanghai och äta buffé och sen köpa snacks på Cirkel K tvärs över gatan.

Vi möttes kl 16:35 när Signe slutat sitt arbete, vi gick genom Östra Station för att komma till Shanghai. Det var några som redan satt där, några fler kom. Ingen var uppklädd och vi alla satt framåtlutade över våra tallrikar fyllda med beige och gyllene mat, friterat fläsk, friterad kyckling, friterade grönsaker, friterad fisk, friterade räkor, ris och sötsur sås. Lite nudlar, lite räkor stekta med purjo, lite kyckling och lök och lite biff och bambuskott. När jag glufsat i mig första tallriken så fyllde jag på, men nu bara med det friterade fläsket och den sötsura såsen. Balanserade tallrikens innehåll, mest såsen, med ett stort leende och axlar späda uppe vid öronen. När detta lass var uppätet började vi spana mot den friterade bananen, för de var slut och ensamma var vi inte om att hålla blicken fäst mot dess plats i väntan på påfyllning. När så det fyllts på rusade vi upp, Signe och jag och från bordet bredvid oss. Signe och jag hann först.

Vi gick in på macken, mätta och osugna och njöt av hur upplyst vitt det var. Vi gick något varv bland hyllorna och jag sa att jag har en honungsmelon hemma och den kan vi äta om vi blir sugna och vi gick hem till mig och bryggde två kannor te, åt ingen melon för vi fortsatte vara mätta och såg två filmer, La Llorna från 1933 och Cat people från 1942 och kl 21:28 gick Signes buss hem. 

Den lilla sidensvansen no.2

 När fågeln dött så googlade jag vad som skulle göras -Ta i den med handskar, släng den i brännbart, eller låt naturen ha sin gång och släng den i en buske, var de svar jag fann. Jag tänkte att imorgon så tar jag och slänger den i soporna. Men när morgondagen kom, efter en kall och frostig arbetsnatt, lät jag den ligga kvar. Det pendlade mellan frostiga nätter och kylskåpskallt, så ärendet kändes inte akut och jag ville verkligen inte ta i den, känna dess kropp i mina handskklädda händer. Tänk om något skulle rinna ut, droppande, slem, blod och förruttnelse och risken för detta ökade med min fortsatta passivitet i hanterandet av saken. På den tredje dagen var fågeln borta när jag vaknade framåt kvällen. Bara några små fjädrar låg kvar. Naturen hade haft sin gång och jag kunde åter kliva ut på balkongen utan att behöva kliva över en liten död sidensvans.

Idag kom den första snön och jag har ännu inte skrivit om Malmö och Sundsvall, men det kanske blir en annan gång. 

Den lilla sidensvansen.

Sidensvansarna rumlade runt inne mellan husen, katterna satt som trollbundna i fönstret och såg de runda kropparna flyga från rönn till rönn och så upp i luften och så tillbaka till rönnarna.  Så flyttades Majsan fokus, hon satte sig vid balkongdörren, sen upp på linneskåpet och så vifta med tassarna och jama oroligt men fortfarande med blicken mot balkongdörren och jag gick för att ta ner henne, för hon är klumpig i sin iver och har vält ner växterna som står där och på hyllan nedanför flera gånger och då såg jag vad som fångats hennes uppmärksamhet. Där på balkongens golv satt en tufsig liten ihopkrupen Sidensvans. Den satt stilla, några fjädrar på huvudet stod rätt upp, inte de som är Sidensvansens tofs, utan några andra, några som borde ligga slätt och fint. Jag såg upp på fönstret och såg en rund liten geggig fläck med några fjun fastkletade. 

Googlade vad som skulle göras, ge fågeln tid stod det. Nån timma i lugn och ro och sen flyger den förhoppningsvis iväg. Tittade till den ibland den första halvtimmen, lite rastlöst hoppfullt. Pluggade på och tittade till den allt mer sällan. 

Glömde bort den lilla fågeln och när jag reste mig för att göra mer te så såg jag att Majsan låg där och stirrade stint ut och jag mindes åter fågeln och gick för att se hur det var fatt med den. Nu var den död. Låg platt på balkongens grå golv. Den hade kräkts upp ett tuggat rönnbär. Ur dess bak hade det runnit klar vätska och något vitt simmigt. Jag tog en bild av den döda fågeln och så skickade jag bilden till Jonna men ångrade mig fort, som att jag gått över en gräns med att sprida dess död. Sidensvansarna härjade ännu och fick eftermiddagssolen att flimra när de i stökiga flockar passerade den. Inne flög fågelkropparnas skuggor omkring, studsade mellan väggarna och speglarna och jag blev yr av all liv och rörelse de åstadkom medan jag såg på den stilla lilla döden som låg utanför glaset på balkongdörren.