Menschen am Sonntag

I början av sommaren, innan midsommar, såg jag People on Sunday. Inspelad i Berlin sommaren 1929. Regissör Robert Siodmak, manus Billy Wilder. Unga människor som arbetar hela veckan, en flicka i butik, en ung man är chaufför m.m. På Söndag drar två vänninor och två unga män och badar. De tar tåget, de flörtar, de har med sig skivspelare och spelar musik högt och stör andra, de äter korv och de hånglar, är svartsjuka, de åker båt på sjön och larvar sig och har kul. Den tunna handlingen fylldes ut av klipp av barn som leker, unga gossar som gör grimaser, tjocka tanter som badar, samt ansiktet av vanliga Berlinare, unga som gamla den sommaren 1929

Filmen spelades in 11 år efter första världskriget och tio år innan andra. Fyra år innan Nazisterna tog makten och fick filmens upphovsmän att fly till USA pga att båda är judiska. I Berlin 1929 blommade kulturen, teater, opera, filmerna. Queera hade på vissa ställen kunnat vara queera öppet, det fanns hopp om framtiden. Nyss stor fattigdom som följd av nederlaget i kriget som slutade 1918.

Det är bitterljuvt att se filmen, se unga människor vara unga i en paus i grymheten, en tid av hopp i Berlin 1929. Vissa skulle få fortsätta vara unga och glada, andra fick först lögner spridda om sig, en misstänksamhet som väcktes, sen restriktioner, fick gömma sig, fly eller sättas i läger och där dö i massor. 

Nu har vi en regering som tagit stöd av ett politiskt parti som började som nynazister. 20% av de som röstade röstade alltså på ett parti som grundades av människor som tyckte att Hitler hade mer än en poäng, att han stod för en ideologi som är bra. Resterade ca 30% röstade på partier som var tydliga med ett samarbete med detta parti. På nätet sprids det lögner om vaccin och lögner om public service. Folk känner sig lurade och är misstänksamma och hittar teorier om Illuminati och Deep state och världsomspännande pedofilringar och känslorna flödar, ilskan flödar. Ilska och rädsla och lögner. Vi tycker vi förtjänar det välstånd vi har och vill ha mer, inte dela med oss, vägra förstå att vi haft sån otrolig tur att födas eller leva här. Att trots vårt hårda arbete så sliter majoriteten av jordens befolkning lika hårt eller hårdare än vi bara för att klara dagen. 

Och istället för att vara arga på kapitalister som inte vill betala skatt och bidra till samhället, på personer och koncerner som skor sig på att driva skolor och tjäna miljoner på våra skattepengar, på att forna nazister sätter agendan och privatiseringen urholkat järnvägen och dess underhåll så är folk arga på de som demonstrerar mot miljö- och klimatpåverkan för att de gör det på fel sätt. Jag vill bara håll upp en spegel mot de upprörda skamlösa människorna och önska de ser vad jag ser när jag hör dem orera upprört och skrämt, när de våldsamt släpar iväg nån eller verbalt kräks över Greta eller andra demonstranter. 

Men se Menchen am Sonntag, den är alldeles ljuvlig och vacker och stökig och magisk. 

Mitten av juli.

 Badade i älven, jag och Agnes sa till våra brorsbarn att vi nog bara skulle doppa oss. Tanken på älven och dåliga bottnar och kallt strömmade vatten lockade inte. Men när vi kom i hade vi ingen lust att ta oss upp. Den kvällen gick vi en stig hem till min bror. Min bullriga bror ropade förmanade åt oss att skynda på och om hur vackert det var.  Det var vackert. Grönt och frodigt och över ängarna låg solen lågt och gyllene. Min bror bor i en del av stan som ser ut som landet, som lurar en att tro att en är långt från asfalt och raka björkkantade gator. Vi la pussel ute på verandan och hann inte bli klara innan sista bussen gick hem. 

Började jobba igen. Fyra nätter. Fyra lätta nätter då de gamla var rara och ångest och smärtbefriade. Som en dröm. Cyklade omvägar hem på öde gator på morgonen. En av dessa mornar ropade en man på mig. Han kunde mitt namn och när han presenterat sig kände jag igen honom. Vi hade gått folkhögskola samtidigt och då var han ung och välkammad och ytterst trevligt och nu var han lurvig och vildvuxen och fortfarande väldigt trevlig. Han stod och rökte och väntade på bussen hem från sitt nattjobb.

Jag fortsatte träna de där 16 minutrarna med Jane Fonda mellan mina arbetspass.

På lördagen gick Signe och jag och såg Barbie. Min vän Tamara följde med och Signes kompisar Sara och Sebastian. Barbie var oerhört rar och väldigt rolig och vi var glada efteråt. Några i salongen hade klätt sig i rosa, bla min syster. Vi åt på Taj Mahal och kring kl 21 cyklade vi hem.

Jag började se Ugly Betty. Ser och gråter. Blir så rörd  av hur hon kämpar och är så snäll och den queera systersonen som får vara queer och älska mode och musikaler och hudvård. 

På söndagen cyklade jag till Avion. Där var det folk, det vimlade, myllrade. Det var en grå dag med tung luft som gjorde en andfådd lätt och inte lockade någon till stranden. På Ikea handlade jag en ny kudde, ett drapålakan, en lampa. När jag var klar och började cykla hem var jag oväntat pirrig, nästan salig, över utflykten. Att jag lyckades ta mig dit. Att jag fått saker gjorda och sen blev jag ledsen och nära gråten, kanske var det hunger eller nåt hormonellt eller så var det för att jag tappat tron på att jag ska klara något och insikten av mina lågt ställda krav och hur svårt jag har att ens leva upp till dem som slog till.

Igår var Signe och jag hos mamma. Hon ville att vi skulle gräva upp rabatten och flytta blommor så det skulle blomma under hela sommaren. Vi blev jordiga och när vi var klara och fikat lite cyklade vi till Maxi, köpte rökta räkor, vitt fluffigt bröd och aioli, vi köpte ostar och kex och hemma hos mig slängde vi i oss maten och såg Tár. Jag ÄLSKAR Tár.

Imorgon börjar jag jobba igen, fem nätter.

 

Filminspelningen no3.

 De där timmarna den där dagen då jag spelade in film, de var lätta, de rusade fram, jag blev uppslukad och att jag skriver att jag inte lyckades med något, ja det stämmer väl, men jag tror också att jag lyckades fånga något bra, något användbart. Jag tror liksom båda och pga gammal dator kan jag inte se, så jag måste låna en bättre dator, typ film i västerbottens-dator vilket är den jag klipper på, för att se och jag tänker att jag borde fixa mitt hår och spela in igen för många har frågat: har du färgat ditt hår själv? Så jag ser kaos ut i håret. Liksom vid första anblicken kaos. 

Filminspelningen no2.

 Bakade knäckebröd och sen åt jag massa knäckebröd den kvällen då de var nybakta. Jag tuggade och tuggade. Segt och hårt och intensivt tuggande macka efter macka. Tidigt morgonen efter vaknade jag av att musklerna från käken och upp över skallen spände och ömmade. Somnade om och när jag sen vaknat ca kl11 igen var jag i en dimma. Trög i skallen. Trög och öm med skallen ständigt kramad av musklerna. Jag var säker på att dagen var förlorad men av någon anledning blev det den dagen jag spelade in det som skulle göras.

Jag arrangerade matbordet. Jag ställde fram kameran. Jag spelade in scenen om och om igen. Till det att Montzi lessnade och rusade iväg. Det blev en paus och en stund senare spelades en ny scen in. Om och om igen till det att Montzi bara rusade iväg. Jag blev nog aldrig bra. Och skallen var tom. Musklerna stela. Försökte le fromt, men mungiporna var tunga, mungiporna började darra i anspänningen av att le.

Hade mutat mig själv med tanken, tillåtelsen, att den dagen jag spelat in de första scenerna så skulle jag få köpa godis. Handlade på Coop, blev till mig över deras utökade utbud av smågodis och åt en tredjedel av det jag handlat. Mådde illa fort. Åt vidare. Åt ännu lite till. Illamående tilltog i styrka. Efter att ha funderat över detta självplågeri och för att minska risken att det skulle upprepas imorgon så slängde jag godiset i soporna och drack en kanna té.

Filminspelningen.

 Idag var jag nära. Var på gång. Lite seg, tänkte att jag skulle se dokumentären om George Michael först, så jag såg den. Sen såg jag något till, en recenssion av den på youtube. Och då nån gång gick solen i moln, det blev mörkt. Åskan hade mullrat ett tag, även om jag inte var säker på att det var åska, utan tänkte att det kanske är Wheels som hörs, för bullret var ihärdigt, nästan konstant just innan himlen blev mörk. Bristen på ljus gjorde att jag ansåg att film inte kan spelas in och när solen och blå himmel åter kom hade jag tappat den lilla beslutsamhet jag haft. Jag trädande mina 16 minuter till Jane Fonda, åt mat, duschade och nu är nu och det är kväll och ingen film kommer börja spelas in i dag heller.

 Lampskärmen jag köpt kom, jag tränar vidare med Jane Fonda, orkar inte mer än 20 min, Majsan har kvar kragen i några dagar till, tills det läkt där stygnen satt, och jag har inte börjat spela in min film.

Igår kändes det möjligt, jag kände pepp, inspiration, såg bilderna framför mig. 

Idag stel, med en önskan att krypa under täcket. Krypa in i mörkret.

Att se videos på youtube om houseplant-care lugnar och slukar tid. Världen kan inte gå under när någon pratar glatt in i kameran om hur en Burros tail ska skötas.