Efter valet baksmällan.

Trollmaskiner och propaganda kanaler och nätsidor fick SD att bli andra största parti. Och den resterande högern, som alla backade i antal röster, utropar sig till vinnare. Ulf och Ebba och Johan så glada så. Alla Liberaler på valvakan som i segerrus viftade med prideflaggor fast det med deras tillåtelse ges makt åt SD, hur är det möjligt? Hur kan de ha mage att glatt vifta med prideflaggor när de släpper fram ett parti vars företrädare likställt homosexuella och transpersoner med pedofiler? Ett parti som blivit upprörda över och kallat det propaganda  att HBTQ-personer bjudits in till bibliotek för att berätta om sin situation, sitt liv. Liberalerna borde skämmas, aldrig sett något så aningslöst dumt som deras segerrusiga nunor viftandes med flaggorna.  

Den egoism som kommer ur rädsla och ilska vann valet. De känslostyrda männen som saknar argument men är fulla av hat och "sunt förnuft" röstade höger och höger om höger, på SD som för 30 år sen var ett nazistiskt nationalistiskt parti. Och de som säger att Vänstern är lika farliga pga sitt kommunistiska förflutna kan ta och jämföra kommunismens grund i Marxismen, dess tankar om lika värde, inga hierarkier, makten och kapitalet åt folket, med Nazismens grund i Hitler och tankar om människor som raser och om den ariska rasens överlägsenhet mot alla andra. Kommunismen funkade inte, blodiga revolutioner där den totalitära makten störtades och byttes till en ny totalitär makt som lät folket svälta och inte tänka själv, som lät fängsla och tortera och mörda de som misstänktes ha en egen vilja. Men den kommunism VPK oförsvarligt naivt vurmade för var den om makten åt folket, inte den totalitära. 

Så nu har partierna som tog bort 5000 vårdplatser senast de hade makten åter makten. De partier som bestämde att du bara kan vara sjuk en viss tid och sedan ska utförsäkras. De partier som tycker att det är rätt och riktigt att rika kan få bidrag till städ av sina hem, men vill sätta in ett bidragstak till de som är fattiga. De partier som gillar att våra skattepengar går ner i de miljardärers fickor som blivit just miljardärer på att ta ut vinster ur sina vård- och privatskole-företag. De partier som vill införa marknadshyror som gör att människor med viktiga arbeten inom vården och samhällsnyttan inte har råd att bo nära sina arbeten, utan får långa pendlingsavstånd. Dessa lallare har svenska folket valt. 

Oron jag kände 2006, när högern vann, då jag fasande för det hårda samhälle som skulle komma ur den väg Sverige tog då. Oron idag är större, mer ogripbar, hur mycket värre ska vi bli, hur mycket hårdare kan vi bli? Har vi inte nått vår botten nu när vi valt ett rasistiskt parti till makten?

Idag var jag och såg ett samtal på ett museum. Han som pratade sa att det som gjorde att vi kunde bli människor var vår empati, inte Darwins starkaste överlever, utan just empatin, viljan att hjälpa fick oss att utvecklas. Hoppas vi hittar tillbaka till empatin.

Röstat.

 Jonna och jag röstade igår. Vi möttes kl 12 utanför Södra entrén till NUS. Sen såg vi kön en trappa ner ringla sig lång. Vi bestämde att gå dit senare, vi tänkte att längden berodde på folks lunchraster. Kl 14 var vi där igen, efter att ha försökt plugga en stund. Kön var längre nu och när vi gick ner för trappen, vilket vi inte gjort sist, såg vi hur lång den verkligen var, att mer än hälften av kön varit gömd för oss tidigare, kl 12, när vi skådat den från ovan. 

En timme tog kön. En timme stod människor i kö för att få rösta. Det är fint med människors tålamod. Vissa stod utan sällskap, i tystnad utan någon att småprata med, vissa fann någon att småprata med, andra var i sällskap, så som Jonna och jag. Jag var glad att Jonna var där med mig, men vi tystnande och blev spända av nervös iver när vi närmade oss slutet på kön och snart skulle få kliva in i vallokalen. 

Och fint var det med gråhåriga och solkyssta damerna som ledsagade oss inne i vallokalen, som tog emot våra röstsedlar, skrev nummer, kontrollerade nummer, som la våra röstkort i kuvert med valsedlarna och sen ner i en låda, som log och tindrade, som småpratade med varann hastigt, som var koncentrerade och fyllda av stundens allvar. 

Typ de senaste två veckorna.

För två veckor sen var det storm och blommorna på arbetets balkong blåste ikull. Klev ut för att ställa dem i skydd mot vindarna och möttes av en värme. Nattens regn som piskade var ljummet och vindbyarna varma. Nära slutet av augusti och värmen var kvar, under moln, fuktig och kvav. 

För en vecka sen badade jag i en mörk sjö en solig kväll. Vattnet var ljummet som ett hav en varm sommardag.

I veckan kom hösten och Yorda berättade när hon kom till jobbet om alla som skrapat bilarna från frost den morgonen. Jag tog in mitt olivträd när jag kom hem. Nu tronar trädet på mitt köksbord. 

Om en vecka är det val. Tänk om de rika utsugarnas partier vinner? De som smeker oss med lögner som för oss längre ifrån varann, de som matar oss med rädslor för att de ska kunna tjäna mer, för att de ska slippa bidra , de som tror på den rika individen och inte på oss som grupp, inte tror på oss i ett samhälle där vi hjälps åt och där vi lever tillsammans. De vill ha en värld med vi och dom. Och jag, med mitt arbete, min lön, min hyresrätt, tillhör dom. Jag och mina kollegor och de som vårt arbete går ut på att vårda är inte mycket värda för högerpartierna. De kan lova skattesänkningar som gör gapet mellan oss och de som tjänar mer större. De kan orsaka hyror vi inte har råd med. De bidrar till ett samhälle där de sluga, de utan moral, kan tjäna mer och mer utan att behöva skämmas. Vi blir som människorna på det brinnande skeppet, de som vill åka upp i räddningshelikoptern före barn och gamla för att de tyckte att de var viktigare. En väldigt mänsklig reaktion under press, i skräckslagen panik reagerar reptilhjärnan, men vi kan inte fortsätta bidra till ett samhälle där vi styrs av den egoistiska reaktion på livsfara och bara tänker på oss själva och knuffar undan alla på vår väg mot överlevnad. 

Annars har jag förbannat mig själv, att jag gått på den liberala medelklassdrömmen om design och kvalitet. Att mina pengar gick till att inreda och nu sitter jag här dum som en gås och fattig som en kyrkråtta och måste leva snålt för att kunna ändra min livssituation i framtiden. Iaf slutade förra veckan med detta självcentrerade tungsinne och självransakan, samt att det fortsatte även denna vecka. Jag skulle leva snålt. Spara spara spara. Inte fika, inte shoppa. Dra åt svångremmen. Men så igår, Mysan och jag gick och såg kultur. Vi låg på madrasser operans scengolv, andra låg runt oss. På stora skärmar ritade en tecknare improvisationer till den musik som klinkades fram på ett piano. En timme skulle det hålla på och temat var tillståndet mellan vaken och sömn. Timman gick så fort, så obegripligt fort, trots att jag ibland tyckte att teckningarna var trista och mest bara var av ankor och personer med huvudbonader och musiken var, tja, den var vad den var, melodiöst vemodigt pianoklink. Vi var upplyfta efteråt och så visade det sig att det bjöds på tårta och sång och vi fortsatte efter fikat upp till en utställningslokal där kol täckte golvet och konstnären, med spända  axlar och ansikte, tecknade på väggen utan att se upp från bilden hon tecknade av. 

Mysan och jag åt middag på Elektra. Vi en tidig middag. Jag tog en Toast Pella Janzon och Mysan en råbiff. Min mat gick på 310 spänn och utanför strålade eftermiddagssolen och björkarna gnistrade i gult och en välsminkad rödhårig flicka i en parkas strosade förbi. Mysan och jag skrattade och åt, jag slängde i mig maten för hungern var stor, att dra ner på kostnaderna gör en svulten. Kulturen skulle fortsätta in i natten med allsång och band och fler föreställningar och dans, men kl 1800 hade vi köpt smågodis och var på väg hem. Hemma igen kunde jag inte sluta le, poppade popcorn, hällde upp mitt godis, såg en småtråkig smårolig småspännade film med Paul Newman och Dominique Sanda. När filmen var slut beställde jag en golvlampa för 2800kr. Designad 1979 av en italienare och med 8-12 veckors leveranstid. Pirret från dagen tog i extra och det gråa sparandet de senaste två veckorna var spenderat och drömmarna om en förändrad framtida förträngda.