Vill äga.

Drömmer materiella dagdrömmar. Möbler jag ska unna mig när jag nått en viss summa på sparkontot. En summa så långt bort, en som jag nog aldrig kommer nå för jag har svårt att hejda mitt spenderande och mitt sparkonto är ständigt bara ett buffertkonto som när lönen kommit har ca 20 000 och när lönen snart ska komma igen blott har ca 14 000. Lika varje månad. Men dagdrömmen om fåtöljen ger mig ett pirr ända ner i tårna. Det finns så mycket vackert som jag vill äga. Saker jag vill lägga min fysiska tyngd i. Sjunka ner i. Vila i. Känna något dyrt under min trötta kropp. 

Mitt habegär riktas just nu till fåtöljen Sesann, italiensk och designad på 1970-talet. Eller fåtöljen Marenco, vilket en av de fåtöljer jag redan har är tydligt inspirerad av. I våras var det Togon som mitt habegär suktade efter. 

Sommarens andra bad.

 För en vecka sen åka jag med Ida ut till havet och badade. Det blev på kvällen och dagen hade varit varm. Kvällen var varm. Vi åkte på en smal snirklande väg kantad av låga tallar och någon gran på mark som nästan är platt. Vi ställde oss vid parkeringen och gick en liten bit på en stig kantad av höga granar. Stranden ligger i en vik och nu låg den i skugga. Små lätta vågor som bröts mot stranden var det enda ljudet. Utom våra röster. Vi tog tid på oss att gå ner i vattnet, sakta ut. Som att vattnet var iskallt, men det var det inte. Det var varken varmt eller kallt och efter att ha stått där en stund och sett en liten båt åka förbi, sett på molnen som formade sig likt en fluffig vinddriven svamp över Umeå och skämtat om at tummen nu var utplånat, doppade vi oss i det gulaktiga osalta vattnet i den lilla havsviken. Vi simmade lite runt, jag höll mig på det grunda. Vi gick upp igen. Bytte om, gick till bilen och åkte hemåt och jag var lycklig. 

Nästa sommar ska jag bada mer. Måste hitta en rutin. Inte falla in i apatin. Lära mig att bada själv.

Dagen efter blev himlen tung och tjock. Igår blev jag kall om händerna under en promenad.

Mitt hjärta bultar till, hårda slag som känns i halsen och sen kommer oron. Ett tryck, en yrsel. Eller är ordningen tvärtom. Kommer oron först, sen trycket och yrseln och så de hårda hjärtslagen? Jag vet inte. Jag hoppas nästan det, det hade känts bättre. Att oron ställer till det istället för hjärtat.

Jag minns somrar då bad och sol och klippor under fötterna kändes i kroppen. Hur vinden vid havet satt sig i öronen, inte som en ofrånkomlig tinnitus, utan som ljudet av liv. Hur min mage förvandlades till en persika av solen, hur fjunet blev vitt mot den mörknande huden. Hur huden slutade vara transparent och slutade avslöja alla ådernät och spruckna blodkärl som ligger under den. Hur huden blev mjuk och kroppen behaglig att leva i. 

Gått promenader i gammliaskogen, träffat vänner, sett utställningar på Bildmuseet och Västerbottens Museet och sett massa serier. Stundvis är allt underbart och sen dystert och så underbart igen. Som en minutslända, som en himmel med utspridda mörka moln som snabbt skuggar solen. Min sinnesstämning pendlar snabbt och av små saker. Sorgsamheten som drabbat mig där jag ligger i fåtöljen och den glädje jag känner när jag rest mig och gått in i mitt kök över att just ha ett kök för att där åter bli deppig över något och  gå tillbaka till fåtöljen och bli glad över att ha två fåtöljer och en soffa och en massa vackra tavlor i ett vardagsrum. Så håller det på, dagarna ut, dagarna in.