Vardag

Det är sol och blå himmel. Snön ligger frostigt vit och hård, förutom på vägen, där den snö som inte nötts bort förvandlats till brun is.

Jag bakar bröd. Väntar på mitt kaffe. Och jag dagdrömmer om vardagliga saker. Som att gå till VB-museets fik. Äta frukost där en dag, läsa i en bok, se ljuset skina in från de stora fönstren.

Jag tror att jag ska känna ett lugn där, en avslappning och frid. Det kommer jag antagligen inte göra, för det kommer inte kännas som hemma. Men jag tänker att jag kommer kisa när jag ser ut genom fönsterväggen, ser solen blänka i snön som ligger över den lilla dammen och de gamla husen som hör friluftsmuseet till. Solen kanske även skiner in över mig, värmer genom glaset, lägger sig i mönster efter fönstrets utformning på golvet. Hur jag hör espressomaskinen spotta och fräsa medan min kopp görs. Och att jag uppnår harminin. Hamonon. Näää varför? Harmonin stavas det ju.

klimatångest.

Bestämde mig för att inte flyga mer. Sa till mig själv och andra att det är oförsvarligt att flyga nu när världen står så nära undergången. Fast 2% utgör flygningen. 2% av det som ska leda till förstörelsen. Det är en bråkdel, två hundradelar. Oljan är problemet. Oljan som står för 70%. Oljan vi gör plast av, oljan våra bilar och flyg drivs av. Oljan som finns i allt. Som vi fortsätter pumpa upp. Eller vi, gör just vi det? Vi bara följer med, i strömmen, dit handen pekar. För vi är en av miljarder. Äh, jag vet inte, har mest bara ångest. Bina dör och med dem världen så som vi är van den. Ingen mer pollinering. Växter som dör ut, djur som dör ut. Skogar som blir till döda dammfält. Vad vet jag. Kanske borde jag resa till Paris medan tid finns. Dricka en sur espresso i vårsolen och se . .  nåt, bada i ett blågrönt hav från vita klippor på en ö i medelhavet.