Det kom en bra sommarvecka tillslut, den var nog inte längre än tre dagar och den kom i september. Men då var jag så som jag vill vara om sommaren, en kropp, som hoppar ner i kallt vatten och inte tänker på att det gör ont, som skippar efter andan och sen doppar sig igen och efter står på bryggan och låter vinden torka sig. Så var jag.

Vi hade åkt till docksta, mina systrar och kusiner och deras partners. Vi var på en topp och dimman blev till droppar på våra kläder, i våra hår och allt var bara vitt runt oss, vi såg inte någon utsikt, bara dimman. När vi kom ner från toppen rusade vi ut i havet på en strand i en långgrund vik och doppade oss.

På kvällen var det lekar. Stugan var varm och utanför var skogen svart. Vi gick ut och rökte ibland och jag fick känslan av någon lägerresa från tonåren, eller festerna när jag gick folkhögskola.

Andra dagen åkte vi till rotsidan, havet var grönt och det regnade och blåste. De från stockholm började sin hemresa och vi andra styrde upp lite mat innan de forsatte hem till umeå. Mimmi och jag stannade kvar. Och solen bröt fram och nu lyste havet grönt och vi doppade oss. Den kvällen gick vi upp på ett kalhygge och satte oss och såg Dockstas lampor och e4:ans bilar lysa där borta. Vi fick treva oss ner i mörkret till vägen när vi gick hem.

Vi var kvar i två dagar, då sken solen, vi badade till och med, drog varann i vattnet som var så kallt att benen domnade bort. Vi cyklade till ställen vi kunde gå upp på toppar från. Vi såg utsikten mot Ulvön i solnedgången och skyndade hem i skymningen, vi åt pannkakor och surströmming. Vi flyttade in i vardagsrummet, tog bort bordet, allt blev rörigt, vi kissade i skogen och cyklade till byn för att handla och lyssnade på Ulla Billqvist. Vi handlade cigariller nere på macken och låg sen i den mörka kalla kvällen på bron och kollade upp på stjärnorna och såg glöden lysa.

Sista kvällen letade vi reda på sopsorteringen, trampade runt inne i Docksta, såg några barn, såg in i folks hus och lägenheter, såg tv-aparater vara på. När vi cyklade ut till Solvik igen sken månen rakt i våra ögon och det var svårt att se vägen för det var en svart natt.

Dagen efter var det dimma och grått igen, vi gick in till byn med vår packning, vi var lite låga över att dagarna så fort tagit slut, att solen var borta, att det var höst igen, precis som när vi kom dit. Jag tog bussen mot Övik och Mimmi en buss söderut.