Idag slutade jag jobba kl 14. Det är ett nytt schema med nya helgturer. Förr så slutade en kl 17 efter 9,5 timmars arbete. När jag lämnade arbetet, ombytt till de mjukiskläder jag allt som oftast klär mig i just nu, skymde det, himlen var blå, luften var blå, den tunna krispiga snön var blå. Jag gick in mot stan, där var det fullt av folk så klart, för det är lördag och december. Mötte upp en vän och vi gick tillsammans till den teatern som en gång var en bio. Där inne i röran av alla grejer som plockas ner, som röjs bort, för stället ska rivas någon gång snart, satt några, de drack calvados, de bjöd på calvados, jag sa först nej, sen sa jag: men bara lite, jag sa  nej och bara lite till två glas. En av dem sålde några av sina tavlor, de som inte får plats i hennes nya lya. En gång var jag i hennes gamla lya som var en våning, hon rökte inomhus och det luktade ljuvligt av blandningen cigg och parfym. Vi känner inte varann, hon och jag, men jag var där för ett jobb, hon skulle vara med i en film jag sminkade och fixade kläder till, vi skulle stämma av grejer. Det var ganska precis 12 år sen nu.

Nu var hon omgiven av vänner, bekanta till mig, de som bjöd oss att sitta ner och dricka calvados. Kandelabrar var tända och ibland kom någon in för att se på den konst hon sålde. En av hennes skivor spelades. Vi sa nog inget viktigt eller djupt, det var bara varmt småprat, det flöt på, jag blev varm i kinderna av äppelspriten, sjönk ner i fåtöljen, någon ville höra lite Thåström, sen blev det Siwan, Ulla Sjöblom och Taube för att sedan återgå till en av hennes låtar. Några bröt upp och gick hem, vi blev färre, en stund efter kl 16 gick jag hem, då var det inte blått i luften längre, nu var det mörkt och hade varit så i en timme eller så.

Hemma åt jag chips och rivna morötter, somnade i soffan, vaknade, duschade. En bra dag.

Det kom en bra sommarvecka tillslut, den var nog inte längre än tre dagar och den kom i september. Men då var jag så som jag vill vara om sommaren, en kropp, som hoppar ner i kallt vatten och inte tänker på att det gör ont, som skippar efter andan och sen doppar sig igen och efter står på bryggan och låter vinden torka sig. Så var jag.

Vi hade åkt till docksta, mina systrar och kusiner och deras partners. Vi var på en topp och dimman blev till droppar på våra kläder, i våra hår och allt var bara vitt runt oss, vi såg inte någon utsikt, bara dimman. När vi kom ner från toppen rusade vi ut i havet på en strand i en långgrund vik och doppade oss.

På kvällen var det lekar. Stugan var varm och utanför var skogen svart. Vi gick ut och rökte ibland och jag fick känslan av någon lägerresa från tonåren, eller festerna när jag gick folkhögskola.

Andra dagen åkte vi till rotsidan, havet var grönt och det regnade och blåste. De från stockholm började sin hemresa och vi andra styrde upp lite mat innan de forsatte hem till umeå. Mimmi och jag stannade kvar. Och solen bröt fram och nu lyste havet grönt och vi doppade oss. Den kvällen gick vi upp på ett kalhygge och satte oss och såg Dockstas lampor och e4:ans bilar lysa där borta. Vi fick treva oss ner i mörkret till vägen när vi gick hem.

Vi var kvar i två dagar, då sken solen, vi badade till och med, drog varann i vattnet som var så kallt att benen domnade bort. Vi cyklade till ställen vi kunde gå upp på toppar från. Vi såg utsikten mot Ulvön i solnedgången och skyndade hem i skymningen, vi åt pannkakor och surströmming. Vi flyttade in i vardagsrummet, tog bort bordet, allt blev rörigt, vi kissade i skogen och cyklade till byn för att handla och lyssnade på Ulla Billqvist. Vi handlade cigariller nere på macken och låg sen i den mörka kalla kvällen på bron och kollade upp på stjärnorna och såg glöden lysa.

Sista kvällen letade vi reda på sopsorteringen, trampade runt inne i Docksta, såg några barn, såg in i folks hus och lägenheter, såg tv-aparater vara på. När vi cyklade ut till Solvik igen sken månen rakt i våra ögon och det var svårt att se vägen för det var en svart natt.

Dagen efter var det dimma och grått igen, vi gick in till byn med vår packning, vi var lite låga över att dagarna så fort tagit slut, att solen var borta, att det var höst igen, precis som när vi kom dit. Jag tog bussen mot Övik och Mimmi en buss söderut.

Jag ha åkt på någon slags sommar blues, känner mig övergiven i stan under heta dagar, ligger på min uteplats och hoppas på en bränna. Sen händer något, någon hör av sig, bjuder med mig, jag följer med, känner mig tråkig och introvert i sällskapet, orkar inte prata nog högt för att höras, inte säga något värt att lyssna på. Där är jag nu. Helt omöjlig. Det brukar ju gå över. Och för att stilla den här pyrande känslan av missnöje och obekvämhet så shoppar jag. Unnar mig. Ger mig presenter. Omatchande blommiga kuddar, ett blommig duschdraperi, som i katthårs hazen här hemma lyser klara och påpekar att allt annat tappat sin lyster, blivit slitet och skitigt, dassigt. Så jag vill ha mer. Mer saker, mer kläder,  mer smink. Lära mig contouring. Finns det kit för det, med rätt färger att skugga fram ett nytt fejs? Det är något jag ska leta efter, på nästa lön. Få tillbaka lystern.

Nu ska jag ut i solen igen, ligga där på min uteplats.

Jag tänkte skriva att jag är exhibionist. Så nätsökte jag för att se hur det stavades. Då dök det upp förklaring av ordet. Att det handlar om en önskan att visa sina könsdelar, utan att nödvändigtvis vilja ha sex. Att utförandet av denna önskan kan vara brottslig, för då är en en blottare. Sen stod det något om att en vill synas, att en vill märkas, att många konstnärskap grundar sig i exhibionism. Jag är för trött att riktigt förstå denna wikipediatext, men den som författat den återkom till just detta visande av könsdelar. Jag vill inte visa mina könsdelar, men seriöst, har inga problem med, vill nog, visa allt annat. Rumpa, mage, bröst, axlar, lite lår, lite själ, läppar.

Olivia de Havilland fyller 100 år den första juli i år. Det tänker jag ganska ofta på. Tänker på henne med sitt vita hår lagt i en frisyr med volym och några äkta pärlor i en tajt rad runt hennes hals. Jag tänker mig henne så för att det finns en bild av henne så.  Tjusig sitter hon i sin våning i Paris. Olivia var filmstjärna under 30- 40- och kanske en del av 50-talet. Hon och Bette Davis var bästa vänner. När Joan Crawford mobbats bort från inspelningen av skräckisen Hush, Hush, Charlotte av sin motspelare Bette Davis, så fick Olivia Joans roll. Då var de alla tre medelålders och på väg att bli föredettingar, om inte skräckfilmerna gett dem roller och en ny publik.

Igår gjorde jag en lista på mobilen av saker jag skulle göra idag. När en grej var gjord så raderades den. Nu finns bara en sak kvar, den där med att jobba på ett manus, den jobbigaste grejen. Flyr den lite, diskar istället, chattar med en snygg kille, tar nakenbilder och skickar till den snygga killen, skriver ett inlägg här.

uppdatering

Mitt hår är långt igen. Lite nedanför axlarna. Jag tvättar det ofta. Ibland fönar jag det torrt, om jag vet att jag ska bli sedd utanför mitt jobb, då vill jag ha snyggt hår med den där schvungen ett fönat hår kan ha. Jag städar också mitt hem, skurar golv och kökets skåpluckor minst en gång i veckan. Sprayar någon spray över badrummet och torkar bort. Den luktar fränt den där sprayen, när den är slut ska jag se om jag hittar någon som luktar typ blommor eller frukt eller något sådant. Jag diskar också flera gånger om dagen. Tömmer diskstället och ställer in allt i skåpen och lägger ner i lådorna.

Vågar inte lite på att det här är jag. Jag som länge haft kaos bland grejer, smuts och damm, diskho full av odiskade prylar, ett diskställ där de få saker jag diskar balanserar på varann i ett rangligt berg. En kyl sprängfylld av ruttnande mat i burkar, en frys som inte gått att öppna pga att isen tagit över.

Jag har fortfarande smutsiga fönster, full av nosavtryck från siameserna, damm och katthår i drivor under sängen. Två skåp i köket som väntar på att rensas ur. Men annars är det ordning som råder, bara på glömda ignorerade platser finns kaoset. Men ordningen började ta form i december och tar ännu ännu mera form. Kanske är jag nu och framåt en ordningsmänniska? Det vore nytt.