På mina två timmars sömn uppdelat i en timme åt gången fortgick min dag. Nervigt speedad i väntan på svar från skådisen om måndag skulle bli av.
Lisa var i stan och kom förbi med sin son Albert. Vi satt i lekparken utanför mig. Vi rusade in när Albert började bajsa. Jussi var helt orädd för dessa i hast inkastade personer. Hon ställde sig nedanför Albert där han satt på toa, mellan Lisas knän. Hon tittade nyfiket upp på barnet. Tittade på mig. Slog sig ner i denna barn och mamma grotta. Gick efter en stund.
Kl 17 cyklade jag ner och mötte Sven och Hami. Vi såg Superman. Snälla superman. Snälla rara goda superman som stoppade krig och bevarade fred. Jag blev gråtmild.
I solgasset utanför bion stod vi så en stund och pratade. Folk vi var bekanta med passerade, vi nickade och hejade och nån fick en kram.
Cyklade till Maxi, handlade mat. Kycklingvingar. Chips. Tar tillbaka. Handlade inte mat. Handlade snacks. Hemma åt jag kycklingen, gurka, chips. Första maten jag fick i mig på hela dagen. Skådisen hade svarat. Måndag verkar bli av.
Mötte Agnes på östra station kl 22:35. Tåget var i tid. Natten nästan mörk. 19 grader. Jag önskade få frysa. Vi satt ute och väntade på hennes buss. Den kom och vi skildes åt. Jag frös aldrig.
