Två drömmar samma natt.

I helgen, kanske natten fredag till lördag. Eller natten lördag till söndag. Spela roll. Nä.

Dröm ett. En fest i en lägenhet eller på en nation. Högt i tak och gamla karmar. 

En person ur mitt förflutna står och flinar med gula tänder och gula ögon mot mig. Säger saker som antyder att vi haft sex. Säger så för att andra ska höra. Ett sökande i blicken efter min reaktion, att jag ska känna mig smickrad, sedd, se mitt underläge, vad vet jag. En gång var hen allt liksom. Då såg jag inte det nervigt råttlika, i drömmen såg jag nu inget annat.

Kanske försvann jag in i festen. Bort från hen. Klipp till. Svart ruta. Klipp till. 

Mot en vägg nu, mörkt kaffelattebrun. Som kring millenieskiftet. En ur mitt nu står framför mig. Hen är kaxig och nervös och plötsligt blir jag kysst. Blöt med smak av järn och mitt hjärta rusar och ur drömmen slungas jag. 

Ligger där i dunklet. Hjärtat rusar än. Mina läppar känner kyssen. Känner den andres saliv. Känner hur dess varma läppar nyss var mot mina. Hur kan en drömd kyss kännas så sann. Stunden jag var i måste ha skett, nån annanstans, parallellt och jag var där och nu är jag här. Ensam i en säng och bara kyssen känns verklig, inte sängen, inte rummet sängen står i, eller lägenheten jag lever i. 

Somnar så om tillslut. 

Dröm två. Nu upptäcker jag att tidningsbudet smyger in och spanar på mig i sömnen. Tar honom på bar gärning. Så skrämd jag blir, hjärtat rusar men drömmen försätter. Skräcken slungar mig inte till vaken så som en drömd kyss nyss gjort. Drömmen tar så en vändning från skräcken. Ett smygande stalkande tidningsbud gör att jag får en uppgradering i mitt boende. En lägenhet vars gömmor och vrår växer och växer. Bastu och pool och inbyggda akvarier med ciklider, ja akvarier, inte ett utan flera, likt pelare kring pool och nedsänkt soffa i vardagsrummet. Så stressad jag blir, hur ska jag sköta poolen och alla dessa fiskar och alger och var ska jag börja och måste jag ha fest nu eller låta vänner basta här för jämnan och trots stressen som stiger allt mer vaknar jag inte. Denna tradiga dröm vägrar släppa mig fri, den ska hålla fast och låta mig bli övermannad av alla måsten en oönskad lyxvåning kan ge. Svettas och är varm. Syrefattigt kvalm omger mig.

Hade så gärna fått stanna kvar efter kyssen. Se vad som hade hänt sen.

Ljuset och röken.

 Såg hur det flimrade i taket och mot skåpen när natten var mörk. Sa till Anko att det är något som blinkar. Vi såg ut, såg en ljuskälla glimma. Ur den steg rök. Långt bort på parkeringen vid andra hus än det vi jobbar i. Vi förstod inte vad vi såg. Öde var det också. Ensam i mörkret detta rökbolmande eldklot. Eld? Sparkel snarare. En gnista. En stor gnista. Ett gnistklot.

Ljuset försvagades och dog ut. Allt tog väl någon minut.

När gryningen kom glödande orange, lila rosa åt ena hållet och kristalligt rosaskir åt det andra,  framträdde värmeverkets skorsten i fjärran. I mörkret är allt som syns två röda sken på dess topp. När ljuset kommer syns dess form.

Denna morgon steg röken rakt upp ur värmeverkets skorsten. Upp upp upp. Bulligt böljande fluff som blev till intet. Inte åt sidan. Utan rakt upp. Så barnsligt det såg ut. Som att något blivit fel. En glitch i systemet.

Vinstilla var orsaken. 

Klockan blev 07:15 och nattpasset tog slut. Gick hemåt. Såg den höga skorstenen resa sig upp över hus och skog. Röken ännu stigandes rakt upp. Så dramatiskt stilla. Ett hot gömt i det banala. Så tänkte min övertrötta hjärna, redo för spänningsdramaturgi, sugen på det ödesmättade. 

Fred.

80 år sen Tyskland kapitulerade. DN delar ett klipp av pappersregnet över Kungsgatan i Sthlm från 1945, det som uppstod i glädjeyran då nyheten kom att Europa hade fått fred efter 6 år av krig. En kvinna som var 20 år då och nu är 100 år pratade om känslan då och om vår obryddhet idag. Om att vi inte reagerar starkare mot Trump, Putin och Netanyahu.  

Har inget mer att säga. Inget klokt. Vi väljer att människor ska få fortsätta lida och dö. Att rättigheter bara är för vissa. Världen blev känslostyrd, vi valde ilska och hat och berättigande. 

Majplaner.

 Ska se serier i maj. Min materiella hunger har slukat mina pengar och blir ändå aldrig mer än tillfälligt mätt.  Att stanna hemma och se serier är bra, det göder apatin. Aktivitet kräver pengar. En hjärna som matas avsnitt på avsnitt stannar där den är, den köper inte böcker på antikvariat, inte fikor på cafeer, beställer inte hem plädar från nätshoppingsidor, köper inte filmer den fått för sig att den måste se.

Igår såg jag alla avsnitt av Lady in The Lake. Natalie Portman och Moses Ingram hade det körigt. Mickey Madison hade röd frissig peruk. Nackdel med att ha sett alla avsnitt är att jag måste hitta en ny serie att matas med. Kanske Shogun. Vill trots gårdagens stora intag av seriens samtliga sju avsnitt inte ge mig på något med mer än 1 säsong. Maj kommer ta slut. Lön kommer. Skatteåterbäringen kommer.

Kanske tur att mitt femnätterssjok inträffar i maj med kort ledighet innan nästa fyra arbetsnätter.

Söderhamn no.2.

 Soffan kom. Jag pratar med alla om soffan. Om hur mjuk den är. Att det går att ta av och tvätta klädseln. Att den är från IKEA. Att IKEA-produkter är så genomtänkta. Att min soffa är genomtänkt. 

Mitt hem blev ännu vitare och mer  beige. Ljust. Luftigt. Rymd. Så mycket rymd ett vardagsrum i en lägenhet på 58kvm kan tillåta. 

Flyttade soffbordet hit och dit och runt. Allt för att hitta dess nya plats. Köpte två små bord. Ett rimligt från IKEA, IKEA som är så bra och genomtänkt. Ett dyrare i plast i dansk design, lajvar välbeställd medelklass.

Hängde om tavlorna. För en ny soffa kan tyckas kräva det. Det tog tid. Rastlöst ivrigt spikandes i väggen. Flyttade den ena hit och dit och upp och ner och den andra likaså. 

Sen landade jag i soffan och ur den vill jag aldrig mer stiga. 

Kulturevenemangen.

 Vill skriva om all kultur jag fått se den senaste tiden. Om Littfest och spelningar, vernissager, utställningar jag besökt, premiär av dans och genrep av dans, dåliga filmfestivalen och andra biobesök. Att jag läste böcker istället för att se film. Säkert mer. För det var något hela tiden. Varje ledig stund. Typ. Varje. Ledig. Stund. Och sömnlöst omättlig var jag, fast jag kvällen innan syrefattigt krypigt fram på någon grej och lovat mig själv att stanna upp och ta det lugnt och dagen efter vaknat med ett sug efter mer och funnit mig stirrig irrande runt på nån utställning igen. 

I helgen kom lugnet. Jag kröp ihop. Blev mjuk. Lealös i skallen. Inte en tanke som lyckades bli formulerad. Kroppen fick tyngd och ville bara ner bland mjuka soffkuddar. Slukas så djupt de tillät. 

Ser serier. Avsnitt på avsnitt. Ett slutar ett nytt startat. Uppbullad i soffan. Avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt på . . 

Vårmorgon.

 Häller upp vattnet i tekannan. Kokar gröt vid spisen. Solen når mina fötter som står på ett solvarmt golv. Nästa steg jag tar är också uppvärmt i solsken. Även steget efter. Men sen kliver mina fötter och smalben in i skuggan. Svalare golv och svalare luft. Ett litet steg. En annan omslutning.

Nu har solen flyttat sig, når inte längts in köket, golvet vid spisen och vattenkokaren är i skugga. Men golvet är ännu uppvärmt. 

Måste sova. Natten var lång, inte jobbig, men trött var jag. När den röda, lila, turkosa, rosa gryningen var över var den tidiga morgonen mjölkigt disig. Klar vit. Som att luften bestod av pudersnö. Men när passet var över och vi klev ut från arbetet gassade solen. 

Hem på folktomma gator. Bara ett spår av gårdagens valborgsfirande - ett ljusblått vinglas i plast prydligt uppstället på det dammiga gräset.