Snöfall.

 Det snöar. Orange varning. Kollade vad denna orangea varning betyder och det var snöfall, förseningar av bussar och tåg och oplogade vägar och cykelbanor. ev bilolyckor som gör framkomligheten begränsad. 

Igår när snön ven fram, bildade formationer utanför fönstret, gick jag till strömpilen för att köpa en kaktus. Jag pulsade iväg, nere längs älven. Vinden fick snön att bilda dynor, som vågor där snön var djupare och inga tidigare spår syntes. Efter att ha gått ett tag mötte jag en man, han bar en väska, vi log mot varann, nickade. Efter någon minut var hans fotspår helt översnöade. Snön blev djupare och jag fick lyfta mina stövlar högre och högre. Mötte en kvinna, hon bar också en väska, vi log stort och sa hej när vi passerade. 

På strömpilen köpte jag min kaktus, en guldopuntia, det gick fort, ner med den i ryggsäcken och pulsa hem igen. Nu med motvind. Jag fick ibland hålla händerna över ögonen då snön slog mot dem, ibland vände jag ryggen till, men då tänkte jag på kaktusen i ryggsäcken och att den nog behövde skydd från den hårda vinden. Hemma igen var jag svettig och varm och ansiktet blossade efter att piskats av snön.

Fick sms om jobbmötet, om att vi skulle ta det försiktigt och vara ute i god tid pga snöfallet och den orangea varningen. Jag gick 50 minuter innan det skulle börja. Jag tog mig fram på 30 minuter. Motvind men nyss plogat.  Min vattenfasta mascara lossnade i klumpar och la sig som spindelben nedanför mina ögon. Mötet tog 2 timmar. Handlade chips och dipp och ingen salladslök för det hittade jag inte och så gick jag hem, tre timmar efter att jag kom fram. Nu hade jag medvind, men snön låg åter decimetertjock och jag pulsade fram. 

Älskar sånt här väder. Älskar motståndet utanför dörren. Älskar värmen inne. 

Fredag.

 Gjorde prov idag. I skolan. Klockan 09 skulle jag vara där, var där 08:45 och fick börja direkt. En gammal kollega satt mittemot. Vi nickade och log mot varann. Han gjorde också prov. När provet var klart satte jag mig i korridoren och väntade. Väntade på att Västerbottens Museum skulle öppna. Lärare passerade och Linda frågade hur läget var och Maria satte sig ner. Maria var sköterska på Haga när jag arbetade där, nu lärare här. 

Gick en liten bit på en stig genom en liten skog. Nyfallen snö och grå himmel. 

På museet fikade jag. I öde lokal, personalen i köket lyssnades på Alex & Sigge, jag med en kokostopp med vit choklad och en liten cappuccino på en röd stol vid det stora fönstret. Ville dra ut på det, sitta kvar och bara stirra. Västerbottens museum är mitt happy place. Mentalt och materiellt. Där vill jag vara i tanken och köttet. 

Gick för att se en utställning. Vetenskapsfotografi och sen i rummet bakom AI-skapade verk. Bilder inspirerade av en fotobok från 1977. Nu bilder av människor som aldrig funnits. Aldrig tänkt en tanke. Aldrig luktat eller hörts. Fick ångest. Mötte Hagar som satt med en dator och skulle koreografera en utställning i vinter i den stora tomma hallen jag passerat för att komma till de utställningar jag sett. Vi bytte några ord. Genom fönstren såg jag snön singla ner ur den grå himlen. Allt var stilla.

Handlade mat på vägen hem, kyckling och salladslök och ostkrokar. Ostkrokar fast jag läst om vikten av att äta mindre salt pga högt blodtryck. Jag har högt blodtryck. Jag är högt blodtryck och ett kaninivirigt hjärta. Jag är en uppblåst mage som alltid känns, alltid ligger där och ser till så jag alltid vet om dess existens. Jag är svammel och utan röd tråd i möte med andra. Jag är trött och slut och vill bara bygga ett bo med en skyddande mur runt och aldrig vara i drag. 

Hemma igen hade provets redan rättas. Fick B. Missade saker jag haft i mina inlämningsfrågor. Men ett B är bättre än ett C, än ett D, än ett E.