Känner mig trygg och tillfreds under november. Fuktigt mörkt disigt. De grå dagarna. Nån enstaka solig frostig dag. Insynen i mina grannars hem genom fönstren. Inte för att jag ser någon göra något. Ändå har de köket mittemot mitt kök och när jag står i köket borde nån laga mat, diska, äta. Men allt jag ser är upplysta tillsynes tomma hem.
Igår lagade jag lasagne.
Mitt pluggande gör mig nervös och stressad. Igår fick jag bakläxa på källanvisningarna. Igen farligt egentligen, men jag fick nästan andnöd och orden snurrade runt när jag försökte läsa den bifogade instruktionen om hur en källanvisning ska göras. Först när kvällen var sen fick jag ihop något, men jag chansade, för jag hade ännu inte riktigt förstått, orden hade inte slutat snurra och hoppa.
Jussi lever än. Det är på hösten hon brukar få sina urinvägsinfektioner. Första gången efter jag tillfrisknat från Covid, i december 2020, förra året i oktober och sen igen på min födelsedag ca 1 dag efter avslutad behandling. Jag hoppas att det inte ska ske i år. Att hon ska leva för evigt. Så larvigt, det är en katt. Bara en katt. En katt med de ledsnaste ögonen pga stora och nåt fel i tårkanalen så de är alltid fulla av tårar. En katt med ett glatt litet tjoho när hon hoppar upp på sängen när jag ropat på henne. Kanske är det inte plugget som gör mig nervös och stissig. Kanske är det min väntan på att katten ska bli sjuk igen.
I natt, kanske imorse, föll det snö. Tunt tunt lager snö. Jag har tvättstugan. Ska dammsuga. Plugga.
