Ghaaa no 2.

 Ägnar min dag åt att vara besviken på mig själv. På min oförmåga att lösa kamerastrulet, på att jag slösar pengar så ohämmat. På böcker, på möbler, på en ny stereo. Vips så har jag gjort en beställning och ser 6000 kr försvinna och 6000kr är mycket för mig, kanske tre gånger så mycket som jag borde spendera. Och det har inte ens blivit juni. Lönen som kom i maj, ja, all lyxköp på den är redan gjorda, även de för Juli och Augusti.

Så ryggraden blir svampigt mjuk och jag blir svag i axlarna och huvudet febrigt svullet och  jag glömmer att äta och andningen blir tung och jag sjunker ihop en stund och så tar jag andefattigt krafttag och kokar pasta, inte för att jag är hungrig, utanför att jag tänker att det nog är dags nu, var dags nyss, för en timme sen eller två, att äta, och när pastan kokar lägger jag mig matt i soffan och bländas av solen och jag suckar och suckar och tar en selfie och jag har lyssnat på poddar hela dagen och rösterna har blivit ett smärtsamt smatter och jag låter smattret fortsätta för en ny podd drar igång när den andra slutar och jag förmår inte att bryta flödet och så blir pastan klar och jag äter och nu ligger jag här i fåtöljen och solen har gått i moln och min mage blir så varm att den kanske är het och den jobbar med pastan och hela jag är fast i att inte funka. 

Ghaaa

 Idag är allt motigt, på riktigt är det inte det, men något med mig, hur jag är funtad, hur jag väljer att tänka, så blir det motigt. Ett kamerastrul som jag borde ha fokus på att lösa har jag istället fokus på något annat, något diffust hotfullt och förgörande som jag ser i kamerstrulets skugga. Förmådde därför inget idag. Vaknade sent, inte jättesent, men sent. Låg kvar så förmiddagen blev eftermiddag och kunde ändå inte styra upp frukost och så började ett sår från i torsdags blöda och då, då tänkte jag att det vore bäst att vänta till imorgon, för kamerastrulet kräver en promenad till kameraaffären och såret är på stortån. Jag blev åter sittande. Inte gick jag iväg, inte la jag om såret, inte åt jag frukost, inte tog jag en dusch. Inte på en halvtimme och då när halvtimmen gått började jag med att lägga om såret och sen duscha vilket resulterade i att jag fick lägga om såret igen och nu äter jag min frukost, och klockan är 16:35 när jag skriver dessa ord och kameraaäffren stänger kl 17:00. Ändå bra, då hinner såret på tån läka nog för att hålla på vägen till kameraaffären imorgon, eller hur? Det blev nog bäst så här. 

Så många dagar då jag längtar till en framtid. En annan tid än den som är nu och så har jag varit funtad hela livet och nu när jag levt halva mitt liv, om jag har tur och blir 85 år, så längtar jag fortfarande till den diffusa framtiden och det blir mindre och mindre framtid kvar och så många år av längtan att lägga bakom mig, som gått, som är gjorda, typ levda, förbrukade. 

Bilden har inte med något att göra. Jag tycker att jag ser ung ut, lite tuff. Den är tagen i lördags på min balkong av mig då jag rastlöst läste Gift av Tove Dittlevsen och såg måsar och kajor cirkulera lägre och lägre ner på gården mellan husen och sen fick jag tanken att de kanske kan norpa en av mina katter om de fått vara ute här på balkongen med mig. Att de snabbt greppat tag om en förvånad Jussi eller Montzi som tjuter till av både smärta och skräck och sen vinglar sig lösa medans fågeln kämpar med att lyfta högre och högre och då faller katten till marken och jag antar  att det inte skulle gå bra och när jag tänkt så fick jag ont i magen och gick in och pussade mina sovande katter på dess huvuden. 

Trädet.

Det stora trädet utanför min balkong är fält. En morgon, förmiddag, kanske hade det hunnit bli eftermiddag, vaknade jag och ljuset studsade hårt mot golvet och inga knoppar fanns längre att se. Antar att trädet skulle nästan varit helt grönt nu. Som en vägg av mjuk skyddande grönska. Nu ser jag himlen, det gula huset mittemot samt andra träd. Utsikten är inte hemsk, men jag skulle ju ha legat här i en av mina mjuka möbler, varit lugn och sett på trädet, på dess gröna löv som vajade i vinden, det var en målbild som nu måste ändras. Nu när trädet är borta är insynen total. Iaf om jag vill hårdra det. Jag ser rakt in till mina de i det gula huset, ser genom deras lägenheter, ser huset bortanför genom deras fönster. Antar att detsamma gäller för dem in i min lägenhet.

Arbetsnätter.

Då covidavdelningen jag jobbar på läggs ned och vi är i ett glapp då den står tom är vi resurser i huset. Vi jobbar ibland som springare, andra gånger sitter vi vak eller går in och jobbar på en avdelning då nån är sjuk. Så nu får vi lämna vår våning, vilket vi inte fick tidigare, så vi hade smittade hos oss. Så Sandra och jag ägnade natten som var åt att se på solen som gick upp, gå runt i huset, sitta i personalrummet och dricka kaffe, sitta i aktivitetsrummet på bottenvåningen, testa grejer i träningslokalen. Vi körde benpress på 80 kg, 3 x 10. Jag väntar på min träningsverk. Vi tvättar även personalkläder och viker dem. 

Himlen blir inte mörk nu och när solen stiger syns dess rörelse. Inget smygande, bara en sol som lämnar horistonten, bländar oss, drar snett över himlen och gömmer sig en kort stund bakom några hus och sen bländar oss åter. Så var det i natt då himlen var molnfri.  

Fåtöljen!

 Den kom. Klockan tio skulle den komma. Jag, som jobbat fyra nätter, slumrade till i soffan ca kl tio och väcktes när de ringde på dörren. Jag puttade förpackningen till vardagsrummet och slet sen upp kartongen och plasten. Där inne var den, brunröd, som blod som börjat levra, blankt och matt omvartannat. Jag tippade ut den, ställde den under fönstret och sen, när jag och katterna suttit i den ett tag, fick den ta manchesterfåtöljens plats och manchesterfåtöljen hamnade under fönstret. Började se serien Halston. Såg två avsnitt. Ivrig och stirrig och hög på fåtöljens ankomst. På dess lyster, det nästan bruna röda. Ställde mig upp ibland och såg på fåtöljen, på fåtöljerna. På hela vardagsrummet. Fotade med mobilen. La ut en bild som knappt får likes. Men varför inte? Bilden som är så vacker, fåtöljen i förgrunden, den grå dagen utanför i bakgrunden. 

För två timmar sen hade jag varit vaken i ett dygn. Nu i ett dygn och två timmar. Hög på ägandets sötma. När klockan var 16 insåg jag att jag inte ätit sen kl 08 imorse utan någon hunger som gjort sig påmind. Kokade kaffe, gjorde en smörgås och kämpade mig igenom fyra hårda kivis.

Montzi i solen.

 Där sitter hon och glöder i solen. Kvällssolen som fyller mitt vardagsrum. Ser att grannar vinklar för persiennerna när solen dränker väggen framför vardagsrummen. Men jag är inte där än. Jag stänger tv:n, ser på hur solen intar rummets rymd. Sitter tyst och bara stirrar. Och Montzi som får extra rosa tandkött, vars virrvarr av morrhår blir extra tydligt. 

Våren kom.

 Värmen kom igår. En känsla av att ha rest på charter infann sig när jag lämnade mitt hem för en promenad som blev lång och långsam. Jag instagrammade flitigt kolbäcken som rann fram, skogen jag gick i, svanarna jag såg.

Gick mot Nydala och den stora vägens oljud fick mig att ta en stig in i skogen. Trodde mig ha gått den stigen många gånger och trodde att den skulle leda till Kolbäcken. Men kolbäcken anades inte, varken dess porlande eller synen av den. Plötsligt låg den framför mig, liksom gömd, då den prydligt skär genom marken syns den inte förrän du nästan kliver i den. Stilla och mjuk och läskande rinner den snirkligt fram mellan träden. Jag följde den uppåt mot sjön och blev blöt om fötterna av snöblask och myrmark. 

Såg svanarna. Handlade. Gick hem. Stekte korvar som fyllde mitt hem med stekos och vädrade sedan till sent in på kvällen. Upptäckte att kaprifolen överlevt vintern. Den fick byta plats, mer i sol och närmare dörren. 

Idag tog jag åter en promenad. Idag gjorde Mari mig sällskap. Vi följde älven. Vi gick på strandpromenaden där den ligger inklämd mellan väg, räls, nybyggen och älven. Det är en vägarbetsgrusig strand med snårväxter och det var fullt av andra som promenerare. 

Vi fortsatte en bit bortanför Ica Maxi, vi kom till småbåtsbryggan och satt en stund ute på en pir. Vi satt på stora stenar och tärnorna fångade fisk oroväckande nära. Vi gick in till stranden och gick hemåt. Jag handlade igen, Krukor och solskydd och bambupinnar till kaprifolen. hemma stack jag bambun i krukans jord och lindade kaprifolen runt pinnarna. Jag drog på mig min rosa pyjamas och satte mig med en bok i solen på balkongen. Orkade ett kapitel innan rastlösheten drog mig in igen. Såg att det finns en Bouleplan utanför mig. Kanske går jag ut igen. Bladen på trädet utanför slår snart ut. Jag längtar efter grönt.