Ingen bra dag. Vaknar utan koll på något, bara en känsla av att det är något jag borde ha koll på. Ser på mejlen ett möte jag missat. Skickar mejl men förstår inte att skicka, klickar fel och hamnar i inkorgen. Ska skicka till flera, något jag kunnat, lyckas inte med det heller. Tillslut på krångligs vis lyckas jag. Sen pratar jag i telefon, dels för att höra om jag kan göra mig förstådd, att det är ord som kommer ur min min, ord i meningar, det är det. Jag släpper tanken på att jag fått en stroke.

Det är månen från imorse. Så stor den var, så lågt den låg. Det var ganska fantastiskt. Jag ville ringa någon, ville ha någon att dela synen med. Bara sucka i kör hur fin månen var. Jag gick till jobbet och när månen försvann bakom husen skyndade jag fram, ville se den bakom knuten, men månen var inte där på himlen jag trodde den skulle vara när knuten var passerad, den låg lägre, gömd bland träden.

Fantiserar om den här bilden. Inte så att jag vill vara Talitha Getty och dö trettio år ung av heroinöverdos, men jag vill vara en skymning på ett tak i Marrakech med en cool man, jag vill ha kaftan och vara lyxig och flott, att tiden ska stå still och livet leka. Och så ska sådant där ljud från exotiska städer som de har i filmer höras nedanfrån gatan. Så ser mina fantasier ut.

Där ute är det grått, snön är tung och blöt. Den smälter när den landar på kappan och halsduken, den suger sig in och gör kläderna sura. Snart ska jag ut igen, ska traska till mamma för måndagsmiddagen med syskonen och mormor och andra. De är bra grejer de där måndagsmiddagarna.

I Am What I Am - George Hearn - La Cage Aux Folles

Denna låt var min pepplåt numero uno i höstas. Den har varit det förr och den kommer bli det igen. Första gången jag hörde den var det Jan Malmsjö som sjöng och jag var nitton år och full av pillerhormoner och oro, jag såg ut som skit och var hemskt mycket modigare och ensammare än jag är idag. Sen finns den med Shirley Bassey och med så många fler, med denna George Hearn också. Texten är magisk, typ visa oneliners i överflöd eller något. Iaf tycker jag det, och de funkar lika bra på svenska.

Tillslut kom jag ut, min vän träffade inte sin mor, han träffade mig, vi gick ner till bildmuseet, vi såg alla utställningar, en, den vi kanske tyckte bäst om, var som en nattklubb i en storstad, det blinkade och glittrade och gnistrade och folk satt som slukade av det hela. Vi med. Bildmuseet är sex våningar konst, olika utställningar på varje våning, det är mäktigt.

Det är söndag idag, jag kommer inte igång. Jag väntar, ska träffa en vän om inte han ska träffa sin mamma. Eh . . .

Shirley Bassey TO GIVE Io Per Lui

Har varit sjuk, kanske haft magkatarren from hell, kanske haft magsjuka. Inte lyckats äta och sova och vridit mig i magsmärta och tillslut kräkts. Sen blev allt bättre, sen har jag sovit, tre nätters förlorad sömn har tagits igen under två dagar och en natt.  Och den lilla ordning jag haft har rasat, jag har rasat, blivit skitig och unken, fett hår och torr hy, disk och kattsand öppnade kuvert överallt. Smutsiga trosor i travar på bord och byråer. Och nu, mitt i allt det här sitter jag och lyssnar och njuter av bombastiska sorgsna ballader. Det är det jag vill göra, inte städa, inte röja, inte rengöra.

Patty Pravo - Se perdo te (1968)

Barnet på bilden är dött, det är ett sådant foto som togs förr för att hedra den döda, som ett minne. Klä upp fint och försöka skapa en levande situation. Men bakom barnet sitter en mörk skugga, någon klädd för att inte synas, någon som ska hålla barnet sittande. Den då levande personen på den här bilden skrämmer mig mer än det döda barnet.