Ta sig ut.

Gick till Västerbottens Museum. Visste att det var en ny utställning, en vars mingelbilder från vernissagen jag såg på Facebook för någon helg sedan, mellan arbeten i det nyvaken scrollandet. Att jag då kände mig glad över att bo i Umeå. Alla de som jobbar med konst och kultur, alla de som är intresserade av konst och kultur.

Det är inte bara i mitt hem jag känner saknaden efter luft. Alla platser, de jag brukar tycka mycket om, är döda för mig. Eller stumma. Kvantum, Lidl, promenaderna, snön, vännerna. 

Gick ut. Kylan biter och det hjälper. Gick till Museet, såg utställningen, såg en till, såg även en med tavlor ur deras arkiv. Det var bara jag i salarna. Ett konstverk lät. Jojk och rapp och trummor och spänningar från elledningar. Men i de andra salarna var det tyst. Det enda som hördes var mina byxor som skrapade mot varann när jag röde mig från bild till bild. Inget mer. Inte ens mina andetag. Hör någons mycket snabba steg. Tittar fram bakom en skärm, ser baksidan av en person på väg bort utanför den sal jag just då var i. 

Inne på en toalett tar jag selfies.

När jag kliver ut ligger solen lågt. Den ser varm ut men kylan biter ändå. Det är en vacker skymning och jag knatar till Ica Berghem. Mina ben blir kalla, det känns bra för att det känns. Inne på Ica glömmer jag allt, koncentrerar mig på vad jag skulle köpa. Ser bland hyllraderna en fryntlig herre som för 21 år sen ansågs vara en vacker ung man.