Söndag.

Montzi rusar runt. Miss Jones ligger under täcket.  Miss Jones är inte alls särskilt glad över hur en kattunge stormar fram. Igår blev jag nedkissad två gånger av Miss Jones. Hon fräste argt mot Montzi och skvätte ner mig.

Natten gick bra. Vi sov alla i sängen, men Montzi fick hålla sig på säkert avstånd annars började Miss Jones att fräsa. Jag är hemma och vaktar, medlar, har koll.

Och något i mig brister.

Att ha kattunge igen. Att trion vi var, Tyra, Miss Jones och jag, is no more.

När Tyra och Miss Jones flyttade in bodde Johannes i stan. Han kom över. Jossan kom också över. Linda, Kattis och Amez ordnade en fest för Miss Jones. Signe, Agnes och mamma var förbi efter julmarknaden. Jag sminkade Ida till en av hennes performances. Hon satt på mitt golv med allt smink runt sig och Tyra. Tyra hade kommit kanske samma vecka, så hon var själv med mig.

Jag hade bara bott några månader i denna lägenhet. Jag hade nyss fyllt 30. Jag kände mig gammal och vuxen och på efterkälken redan då. Gick ut på fester ibland. Iaf oftare än nu.

Just nu är det inte kattungens sårbarhet som tar. Det är Miss Jones. Min älskade gamla katt. Hon som gömt sig. Det har knappt gått 24 timmar sen Montzi flyttade in. Deras relation är redan bättre än den var då.

Och jag överdriver. Att ha varit nästan helt själv i över en vecka, om inte förra lördagens teater och efterföljande middag hade skett, samt denna fredags häng med Anna-Karin. Så isolerad. Det ensamma arbetet och hemma sjuk. Det är inte bra för tankarna, att hålla dem raka. Det är inte bra för känslorna. Saker blossar upp, inga måttliga proportioner.

Gud så denna text blir dålig. Jag behöver luft, komma ut. Andas och se nåt annat än dessa väggar.