Ljuset är så vitt. Är det vitare än vanligt? En utplånande vit stråle. Tyst är det också. Livlöst tyst.
Miss Jones och Montzi sover. Eller hade Montzi vaknat och börjat leva rövare, men att jag inte tog in det, inte ljuden av hennes fumlande, inte synen av henne i framfart?
Ligger kvar i sängen och ser rapporter på sociala medier om länsade hyllor i affärerna. Tänker att det blir nog till att handla istället för att klippa film idag. Sen tänker jag, medan jag dricker mitt kaffe, att tänk om detta är sista chansen att klippa film. Messade med en vän igår och hans undergångs tankar har smittat av sig. Han såg framför sig en total kollaps. Att fattigdom och våld sprider sig i spåren efter smittan, rädslan och börsraset. Att en polisstat reser sig. Att kulturen får klara sig på andra sätt, att ett ställe som Film i Västerbotten inte prioriteras.
Går ner till Ica, den närmast. En Ica Nära med ett fantastiskt läskutbud. Det är nästan slut på bönor, linser finns det inga kvar av. Det är inte fullt med människor, men de som är där köper mycket av varje vara, det ser jag i deras korgar. Jag dras med mer och mer. Hyllan med Pölsa tycks orörd, köper tre burkar. Köper fyra små burkar Tonfisk i Olja. Tre förpackningar med olika typer frysta grönsaker. Köper två påser Potatis. Köper den sista förpackningen Toapapper. Tänker att detta ska stå orört, till det att jag blir sjuk, till det att min karantän börjar. Från bakom mig i kassakön nås jag av en kvinnas bakisandedräkt. Hon står där, med sina bedövade och ledsna ögon. Jag får kväljningar.
Hemma ringer jag Signe, vi pratar om att Tinder är nog en stor smitthärd nu. Ringer pappa, vi pratar om Bond-filmerna, han sitter hemma och ser Viaplays James Bond-maraton. Ringer Mysan. Vi planerar en promenad på söndag.
Nu ligger jag i soffan. Glömmer ideligen den deg jag satt igång. En med grovt rågmjöl som skållats. Sen ska en pytsa i vetemjöl i små omgångar och röra i den med kärlek. Men någon riktigt kärlek till degen lyckas jag inte uppbåda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar