Har det gått en vecka nu?

Igår började jag läsa K av Katarina Frostenson. Blivit nyfiken på henne. Läste Klubben och i Klubben lyfts Frostenson talang. Och Jean Claudes förmåga att samla folk och göra spännande kulturkvällar. De utöver det vanliga. Försöka nå en nivå högre.

Hon tänker som de deprimerade en känner, de som slukas av sig själva, de som tror att de är världens nav. Som suckar förtvivlat att till och med gud är emot dem. Som att någon är emot dem. Katarina tror att Bonniers är ute och smider planer att störta dem. Henne och Jean Claude. Hon tror att de är viktiga nog att samla dessa krafter, denna planering, alla de som är beredda att ljuga, för att de inte ska få ha Forum längre. En plats som redan då börjat tappa sin glans.

Det är lockande läsning. In i dimman. In i självförnekelse eller kanske lögner. Rakt upp och ner ljug. Ljug för att klara sig själv. Tro sig ha haft rätt till det som skett.

idag, när jag vaknade. Meddelande från Signe om promenad och eftersom jag sover länge rusade jag bara upp och ut. På med solskydd och borstade tänderna. Vi möttes. Vi gick. Upp och in i skogen. Längs en å. Vi höll avståndet och när en joggare passerade blev jag allvarlig och sa till Signe att du ska stå längre ifrån. Hans flåsande når långt.

En ung man kommer över isen på sjön och in i skogen. Han går bakom oss. Jag grips av oro. Jag jagar på tempot. Pratar fortare. Inte att han skulle ha Corona. Utan att han skulle vara galen. Leva ut någon lust att döda oss. När vi är ute ur skogen sansar jag mig. Klarnar. Blir då rädd att han var ensam med sin rädsla. Att han försvann in i skogen för att ta sitt liv. I denna skog där en vet att  om någon försvunnit och sen eftersöks, att de då valt att dö. Där i den lilla skogen i utkanten av staden. För det har hänt förr.

Solen skiner och vattnet hade pårlat, pärlat, i ån. Hade vi hört fågelsång. Antar det. Vi går en bit ihop även utanför skogen, jag och min syster. Utanför ett Coop vinkar vi hejdå och jag börjar lyssna på Alex och Sigges podd. Sigge är helt naken. Rädslan hörs i hans röst, i hans tankar. Ivern. Att han inte kan greppa läget. I ett USA, där drömmarna är oändliga, där topparna är högst, där du flyger skyddslös högt över ogripbara avgrunder. Nu kan luftslottet rasa samman och han är mitt i det. Han riktar sin frustration mot Sverige, att vi inte förstår allvaret. Att vi har en myndighet som inte beordrar oss att stanna inne.

Och kanske har han rätt.

Det får vi se. Läget är liksom omöjligt att förstå när facit ligger långt bort i framtiden.