Miss Jones fick somna in idag. Hade bokat tid för henne samtidigt som för Tyra. Då haltade hon, men slutade halta och rusade åter runt i kattrusighet. Bokade av tiden för Miss Jones. När Tyra dog dämpades Miss Jones.
Jag kollade inte upp haltandet pga att Miss Jones har . . hade cancer. Det fanns nya tumörer på juver. En som blödde ibland.
Tiden gick. Hon började halta igen. Veckan innan Montzi flyttade in ägnade Miss Jones det mesta av sin tid till att ligga under täcket. Att jag inte tog tag i saken då. Lät Miss Jones få somna in innan den lilla pigga dunbollen kom, ångrar jag. Hade hoppet kvar. Ett egoistiskt hopp.
Miss Jones fortsatte ligga under täcket på dagarna för att framåt kvällarna komma fram och lägga sig i mitt knä. Hon hoppade hukad fram, med ena framtassen uppdragen. Hon åt lite. Drack inget. Kissade lite.
Bokade åter tid för insomning. Måndagen den 9/3 kl 15. Helgen fram till den måndagen tyckte jag att hon hade mer energi. Hoppades på att något tvärt skulle ändras. Att Miss Jones bara skulle läka. Sånt sker inte. Bokade ändå av tiden.
Miss Jones blev magrare och magrare. Slutade gå på toa. Jag bar henne till maten, som hon åt av. Montzi nyfiken efter, Miss Jones stel av ev smärta och ev rädsla. Montzi storögd iakttagare, Montzi som la sig nära Miss Jones när hon sov, när Miss Jones inte kunde väsa bort henne. Montzi som sen hoppade iväg när Miss Jones vaknat och åter fräst.
Miss Jones skulle göra ett hopp. Jag hade lyft upp henne på köksbänken, jag klappade henne medan jag lagade mat. Hon fick för sig, som hon alltid gjort, att hoppa upp på köksfläkten. Hon tog sats. Jag hade inte förstått vad hon tänkt göra. Hennes hopp gick fel, ett fall ner bland matskålarna, in i väggen på andra siden den lilla kokvrån. Så förvånad. Ej den eleganta katt hon varit. Den med muskler och styrka. Den som skulle kunna falla från höjder högre än denna och inte bli liggande förvånad och skrämd. Jag tog henne i min famn, la henne under täcket.
Jag började ge Miss Jones vatten genom en liten grej. En slags spruta. Små små droppar fick hon. Som hon slickade i sig under ett slags tvång.
I måndags bokade jag åter en tid. Idag Torsdagen den 19/3 kl 14:30.
Natten som var låg hon som vanligt bredvid mig. Kände hennes andetag. Hennes tassar som sträckte sig. Varje rörelse tänkte jag att jag skulle minnas. Hennes blick. Ville ha det sparat i mig så jag kunde skriva om det idag. Idag är minnena luddiga. Minns bara tanken, viljan, att minnas allt från natten.
När jag vaknade var Miss Jones på väg att halta i väg. Jag bar henne till maten. Hon åt medan jag lekta med Montzi. Miss Jones gick på toa och tillbaka till maten och åt vidare. När hon ätit klart bar jag henne till fönstret. Solen sken och hon satt där. Först hukad, sen sträckte hon på sig. Efter en stund la jag henne i mitt knä. Så hoppade hon upp på soffans ryggstöd. Rev lite på den. Tog sig försiktigt ner, blev handfallen stående i mitt knä, hon ville ner från soffan, men den var för hög. Lyfte henne ner på golvet och hon började halta mot sängen. När hon var vid den lyfte jag upp henne och hon kröp in under täcket. Där låg hon sedan till det att vi åkte iväg.
Jag satte igång en deg. Den skulle få jäsa under dagen.
Det blev dags att åka. Taxin var här. La miss Jones i väskan. Jag tittade knappt ner på henne under bildfärden. Hos veterinären fick vi ett rum. Jag tog upp henne i mitt knä. Hon såg sig nyfiket runt, precis som Tyra gjort. En sköterska kom och hon fick lugnande. Tyra hade fort lagt sig som en boll och somnat men Miss Jones fortsatte vara vaken och på helspänn. Efter tag började hon slicka sig om nosen. Hennes ögon gick nästan i kors och så kom maten upp. Jag la henne i väskan och torkade upp spyan. Sköterskan kom och Miss Jones fick lägga sig på bordet. Hennes ögon slöt sig inte i sömn. De var öppna. Veterinären kom. Hon fick sina sprutor och där låg hon. Snabbt hade hon dött. Ögonen fortfarande öppna. Hon var borta direkt.
Jag stannade en stund, ensam med henne. Såg på hennes stora mörka ögon. Nu nästan alldeles svarta av vidgade pupiller. Tassarna bleknade. Trampdynorna blev blekt rosa, nästan vita, nästan blåvita. Såg att svansen var vidgad, att raggen var rest. Försökte släta till den. Radera bort vad den nu kunde betyda. Lägga raggen. Göra den smal och trygg.
Började gå hem. När Tyra gick bort lät jag vacker smäktande musik dränka mina öron. Det var den 28/1. Kanske även det en torsdag. Minns inte nu. Den 28/1 var en annan tid. Hade jag ens hört talas om Corona. Kanske. Hade jag kunnat tro att vi skulle vara där vi är idag. Nej. inte en tanke påt.
Börjar Lyssna på Filip och Fredriks podd. Dagen är grå. Folk är ute och rör sig. Jag ler åt vad de pratar om. Hur de pratar om det. De pratar om Corona och Agnes Wold och Sven Bertil Taube.
Hemma lyssnar jag på Cats! Gillade inte filmen, men vem gjorde det, jag gillade inte musiken. Varför lyssnade jag på den? Kanske för att inte gråta. Inte känna. Musikalartister. De som jobbar så hårt och de tindrar och kan så mycket. En energi. En pepp. En glans. Men så grunda. Hör hur de sjunger och sjunger. Denna vidriga musik om dessa katter.
Så sjunger de peppade rösterna detta: And we all say
Oh! Well, I never! Was there ever?
A cat so clever as Magical Mr. Mistoffelees
Oh! Well, I never! Was there ever?
A cat so clever as Magical Mr. Mistoffelees
Jag börjar gråta. Lyssnar om och om och om igen. Gråter och bäddar rent i sängen. Bort med blodfläckarna från Miss Jones ibland blödande tumör. Bort med hennes lukt, men det slår mig sen. Att jag bara rensade, bäddade bort henne. Snabbt. Direkt.
Bakar ut brödet. Gräddar brödet. Gör en soppa. Brödet som började bakas när Miss Jones ännu levde tas ut ur ugnen när hon varit död i någon timma. Jag går till sängen, tänker att hon ligger där, under de nybäddade täckena. Sen tänker jag på natten. Hur ska den bli. Utan henne vid min mage.
De 11 år vi fick ihop är slut.
Bilderna är från hennes sista dygn. Det är en dramatisk gest. Att fota och lägga ut bilder av den lilla kattens sista timmar. Jag fotade även henne död. Så gjorde jag också med Tyra. Vet inte varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar