Arbetsnatten.

Arbetsnätterna är lugna nu. Stilla i flera timmar. Alla sover och jag rör mig mellan tvättstuga, kök och soffan vid TV:n.

Satt i soffan vid TV:n och såg Big Brother.  Där kring kl 03. De lever instängda. De vet att Corona finns, teamet gick in och berättat för dem för någon vecka sen, det läste jag om på Expressen. Men de vet ändå inget. Om alla som blir utan jobb. Om allt som stänger ner. Om hur många av oss som sitter hemma. Att de barturné-gig som brukar vänta reality-kändisar inte kommer ske för dem.

De skulle gå ner i vikt, en tävling där de delats upp i två lag. Eftersom det jag hann se av detta avsnitt är allt jag sett av Big Brother, förstod jag inte riktigt. De bråkade iaf om vem som tjuvätit, vem som inte tränade nog mycket. Någon fyllde år och de målade en tavla till henne. Miljön är tråkig. Stora ytor med klatschiga färger. Ett ljus som gör varje hörn upplyst men att allt känns grådassigt. Det ser ut som jag minns att det såg ut då, förr, för 15 år sen, när det sändes första gången. En annan tid.  Att de där inne fortfarande lever i en annan tid. Där är det då fast det händer nu.

Såg iaf inte klart. Larm gick, uppgifter tog mig från dem. Sen steg solen och jag bredde smörgåsar, bryggde kaffe och de boende började vakna. En stund senare kom kollegorna, de som ska jobba dagen. En stund av normalt. Borta från vargtimmens isolation. En rapport, småprat och prat om Corona.

På vägen hem, fast det är vardag, är det inte mycket rörelse. Hemma. Dusch, mat och sömn.