Det har snöat om nätterna. Gått hem genom snömodden på morgonen efter arbetet. Vaknat upp efter de lediga nätterna och sett den blöta snön ligga där. Ständigt ny. För den smälter bort under dagen. Igår var jag ute och gick. Det var sen eftermiddag, tidig kväll. Det var 11 grader varmt. Solen sken. Kände vaniljdoften från en ung kvinnas parfym. Dammet yrde efter bilar och cyklar. Marken var bar. Gråbrungul och bar. Den gamla snön, den som inte faller under nätterna, som ligger hård kvar, är gömd under smuts och grus. Istället för vit är den svartbrun. Jag stannade ofta och skrev meddelanden till mina systrar i vår gruppchatt, skrev även meddelanden till Anna-Karin. De handlade mest om den katt som flyttar in hos mig på måndag. En perserhona. Svartköldpaddsfärgad med gula runda ögon.
Samtalsämnet i vår chatt, solen, värmen, rörelsen av folk och bilar, dofterna, fick mig att en stund glömma Coronan.
Hemma, nån timme senare, kom nyheten att Adam Alsing gått bort, död efter att ha haft Covid 19 i några veckor. Nu fanns ett ansikte, en röst, på en av sjukdomens offer. Någon som funnits i mitt medvetande i nästan 30 år. Lika självklar som något så vardagligt som hur en kyldisk är utformad . . eller nej, gud, dålig liknelse. Vet inte hur jag ska formulera mig kring någon som inte gick att störa sig på, någon som bara är där. Någon som bara var där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar