Glassen.

Åt den nyss, kanske för en timme sen. Hade lakritspulver i. Hade mycket lakritspulver i. Min mun är ännu full av lakritsmak.

En gång, på en filminspelning, åt en ung man på en lakritsrot. Han höll den långa roten i sin hand och tuggade på den. Han var klädd i en grön t-shirt, med något tryck, över en vit långärmad tröja. Hans jeans var liksom luftiga, vida hela vägen. Han hade glasögon. En stund träffade ljuset honom, gav honom glöd. Men mest såg han ut som en pårökt snubbe i en film från 90-talet. Hade han haft en tvinnad choker hade det varit spot on. Detta var 2011. Han var 20, kanske 21 år, då. Minns inte vad han heter. Jo, nu minns jag. En gång dök han upp med en röd näsa, han hade bränt den i en bongolycka. Nä, justja, det var hans kompis.

Jag var 33 och hängde med två gossar på 21.

Herregud.

Vi gick ut och åt, alla tre. En lunchbuffe. Han som åt lakritsroten fyllde sin tallrik med ris, bara ris. En stor hög med ris. Han hade inte vågat säga att han inte gillade maten. Det var en restaurang med oljig kinamat. Samt lite Sushi.

Nu är jag iaf rädd att jag ska ha förgiftat mig med allt lakritspulver. Att mitt blodtryck rusar, att mina njurar tackar för sig. Att jag vaknar svullen imorgon, full av giftig vätska.

Hade även flingsalt på glassen.