Vi var två på en våning. Jag tog avdelningen med den smittade. En fick jag inte hjälpa eller gå in till. Det hade anhöriga bett om. Eftersom jag skulle in till hen med smittan.
Den med smitta.
Så blir det i denna text. Mer får jag inte säga om hen. En människa drabbad av det allt just nu handlar om. Det som förändrar vår värld.
Korridoren utanför de boendes rum släckte jag ner helt. Mörk låg den där. Drog igen branddörren till köket. Ingen skulle lockas ut. Ovälkomnande svart skulle korridoren vara. Mota dem in till sina sovrum igen.
För den smittade är ännu pigg. På väg ut var hen en gång. Larmet hade gått och jag skyndar iväg och drar på mig skyddskläderna. Hör en dörr öppnas, backar ut för att se vems, och där kom hen, stapplande ut i mörkret. Jag ropar, vänta, gå tillbaka, jag kommer. Fumlar med munskyddet. Får fast visiret. Springer ner längs korridoren mot hens nu stängda dörr. Hen hade vänt, gått tillbaka.
Larmet, ett rörelselarm. Står på golvet. När hen reser sig upp, börjar röra sig, går det en signal till min larmtelefon samt till våningens larmtavla. Då ska jag gå till tvättstugan, där förkläden, blåa med långa ärmar finns, munskydd, visiret och handskarna. Där klär jag på mig allt. Det tar tid. Jag vill inte slarva. När jag är klädd går jag i den mörka nersläckta korridoren till hens rum. Bakom visiret, med mun och näsa i munskyddet, blir min andning påtaglig, andetagen fångas där inne, blir ett annat ljud, ett främmande, i situationen hotfullt. Jag låser upp dörren. Kliver in.
Ett vanligt rum på ett boende. Inget främmande. Personliga saker. Möblerna är deras. Det är deras hem. Även detta rum är ett hem.
Låser dörren från insidan. Får en kommentar om min utstyrsel. Jag gör en liten dans. Får ett skratt tillbaka. Tar temp. Lite småprat följer. Den hjälp och det stöd som behövs ges, vilket inte är mycket. Jag bäddar ner hen i sängen. Önskar god natt. Innan jag lämnar rummet, just vid dörren, måste jag ta av mig allt. Spritande för varje moment. Visiret som läggs i en vit plastpåse för att kunna tas tillbaka till tvättstugan och göras rent, redo får återbruk. Det tar sin tid. Säger godnatt en gång till. Nya plasthandskar på händerna, tar den vita plastpåsen, öppnar dörren och kliver ut i den svarta korridoren. Låser dörren efter mig.
På måndagskvällen är den personal som var med hen när febern upptäcktes hemma sjuk. Den personalen hade inga skyddskläder. Skyddskläderna kom fram efter febern och i väntan på provsvar. Vi vet alla att vi kan vara den som upptäcker nästas feber. Vi vet att om hen blivit smittad av personal, vilket vi tror skett, så har andra boende blivit det. Vi kan redan vara smittade, det finns de utan symtom, så blir det sagt till oss, vi kan snart få symtom.
Jag håller avstånd. Avstånd för att inte bli smittad. Avstånd för att inte smitta.
Vi blir alla, personal och boende, ev. smittbärare och skyddslösa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar