Får ett sms om jag kan jobba även måndagens natt. Ska jobba i helgen. Har planerat att laga Flygande Jacob. Det kommer räcka för fyra nätter. Svarar ja. Sen kommer sms:et. Vi har Corona på avdelningen. Hoppas du fortfarande vill jobba. Jag svarar Ja.
Jag vill inte. Men vad är alternativet. Att gömma sig under ett täcke och låta någon annan göra det. Att slippa ansvar känns otroligt lockande just nu.
Får en extra kollega. Det ska finnas skyddsutrustning. Vi blir två personal på de 17 boende, varav en har fått Corona. Hon som jobbar med mig i natt jobbade förra natten, hon kommer kunna visa mig vad som gäller, så kan jag visa han som jobbar med mig imorgon natt.
Det självupptagna i att tro att just jag ska drabbas hårt, få intensivvård. Att just jag ska dö.
Det självupptagna i att tro att just jag ska klara mig lindrigt undan. Hosta lite lätt, tappa lite smak och lukt och vandra vidare i livet.
Nu ska jag styra upp matlådorna, de med flygande Jacob.
Reser mig, sätter i hörlurarna. Sätter igång det enda tänkbara att lyssna på just nu. The Barry Sisters som med sin Klezmerjazz på Jiddisch sjunger: Chiribim chiribom chiribim bom bom bom bom bom bom
Chiribim chiribom chiribim bom bom bom bom Chiri biri biri biri biri biri biri Biri biri biri biri biri bim bom bom Chiri biri biri biri biri biri bom bom bom bom bom chiribim. Den typ av nonsens som Slår ut tankarna. Tankarna som slutat göra nytta och bara snurrar runt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar