Gryningen.

Vaknar tidigt. Vaknar redan kl 04:30. Somnade möjligen kl 01:30. Iaf fick jag mitt sista sms från Johannes kl 01:14. Det läste jag inte för då läste jag i K.

Somnar inte om. Ligger kvar i sängen. Lyssnar på en av de poddar som lagt ut ett nytt avsnitt under natten. Nu finns ingen mening med att spara dem till arbetsnätterna, nu är varje dag ett nytt skede och de blir fort inaktuella.

Ligger rastlöst i min säng, hör dem prata om Corona på olika sätt. En, åh, var nog okoncentrerad, eller att det var en mansröst och en mans-take, så jag minns nu inte vart han var på väg. Den andra, hon, pratar om rädslan för döden. Eller ja, kanske inte för att hon är en hon och han var en han, utan för det att jag själv är rädd för egen del. Blivit det de senaste dagarna. Kommer jag överleva, kommer jag palla intensivvård om den ens finns tillgänglig när det är dags för mig.

Samt den ständiga oron för mamma, pappa, systrar och bröder. Vännerna. Kollegorna med många riskfaktorer.

Mest är det bilden i huvudet av mamma hostandes med panik i ögonen. Jo, så har den blivit. Bilden jag skapat. Om det ens ser ut så, när andnöden sätter in. Kanske hostar en inte alls. Min mamma är bara 61 år. En ålder som inte gör henne till en i riskgruppen men en ålder som känns som en riskfaktor. Igår förmanade jag henne att hålla sig borta. Vet inte hur många gånger jag sa: Håll avståndet när du handlar. Hon säger att hon gör det.

För något år sen bröt hon armen. Hon halkade på isen på gatan. Ingen var där, hon kröp till en busskur och där satt hon och grät av smärtan. Minns inte om hon ringde sin sambo, eller om en buss kom och hon tog den till akuten. Minns bara att hon var själv och kröp till en busskur och grät av smärta.

En blomfluga flyger över skärmen nu när jag skriver.

Har tappat bort mig. Skulle till gryningen. Att den kommer tidigare än kl 06.  Såg den glimta bakom mina för hängda fönster redan kl 05. Lyfte lite och tittade ut. Allt var vitt. Grått. Snö har fallit i natt.