Sommarkväll.

Solen glimmade till från ett fönster som öppnades, eller stängdes, men som i rörelsen fångade solen. Det var folk ute. Några stod vid en bil, en satt på en bänk. Det hördes röster från balkonger. Och all grönska. Och den låga solen. Mjuk och varm. Hade en t-shirt och jeans och vita Converse och min gula ryggsäck i cykelkorgen och jag rullade ner till Ica. Pantade några flaskor, blev 4 kronor, köpte fetaosten och en spansk korv. Trampade mig upp. Det är knappt en backe. Så plant det kan vara men ändå få en att rulla ner och behöva trampa upp.

Det kändes som att det alltid ska vara så här, att en lång sommar i denna sol och värme ska vara till mitten av september. Inte att om tre dar, att det då kan vara blött och kallt igen.

Maskrosor.

Låter maskrosorna blomma för binas skull. Har inte sett ett bi på min uteplats, men läste att de gillar maskrosor och att bin dör ut. Så jag låter dem blomma. Gula tofsar fyller utrymmet mellan plattorna. När de blommat klart. Då går jag ut. I mitt röda hår. Min gul-oranga pyjamas. Katterna här inne bland tavlor och krukväxter. Sliter slött upp blommorna. Rötterna sitter kvar mellan plattorna. River av det som sticker upp. På huk, framåtlutad. Ibland rumpan upp, med knäna ihop, ryggen lång ner mot marken. Blicken fäst vid de plantor jag river av. De ligger sedan utspridda. Där låter jag dem ligga. Luften yr av maskrosfrön. De slaktade maskrosorna får ligga och torka, kanske kan solen pulverisera dem så att jag sen kan sopa rent.

Veckan.

Jag var ledig. Gick hem från mitt jobb förra fredagen. Sen var jag där i fredags igen, hämtade mina skor. Börjar ett nytt jobb. Allt gick fort. Hade anmält intresse att arbeta på Umeå kommuns Covidenhet. Ett korttidsboende för de med Covid 19. De äldre som skrivs ut från sjukhuset, men inte friska nog att flytta hem. För de som blir sjuka och har hemtjänst, men är i för dåligt skick att klara IVA-vård. Hos oss ska de bo. Om vågen kommer. Just nu är det lugnt här i Västerbotten. Så i veckan blev det en kurs på två timmar samt en introduktionsdag i de lokaler vi ska arbeta. Imorgon blir första natten.

Min film fick pengar. Den rullar åter. Nästan färdigklippt. Kanske är den färdigklippt. Bara det att jag ska bestämma det, att nu är den klar. Ett möte över Skype. Fast vi bor i samma stad, alla tre, så det är, så det ska vara nu. Sen fick producenten komma och hjälpa mig, jag hade ringlat in i förvirring i klippprogrammet och tog mig inte ut. Det var första gången vi sågs. Han är lång. Trodde att han var kort.

"I morse kom våren. Nu i kväll är det sommar." Det skrev Sara Lidman och det citatet delades på Facebook. Så är det här uppe. Allt exploderar. Sommaren exploderar. Kanske har vi inte samma krav på sommaren som de söderut har. Men våren kom, sen kom sommaren. Under några dagar. Jag cyklade ner till stan, till den där kursen, och solen sken på det nygröna. På gräset, på de små löven. Fåglar sjöng och vinden var jum. Ja ni vet. Sen igår i skogen, då jag planlöst gick runt. Kom på platser jag gillar medan jag gick. Skogen är ombytlig. Den ligger på Stadsliden, den kallas gammliaskogen. Där finns en myr, där finns tallskog, granskog, lövskog, risiga snår och öppningar som fylls av hundkex och rallarrosor. Jag snirklade mig runt. Inte i någon snabb takt. Lunkade. Gick i åttor och nior och allt som inte tycktes ha ett mål. Det var varmt i skogen, på sina ställen fuktigt. Mötte de klädda i linnen med svettblank hy. Idag ute i hettan på uteplatsen, rensade bort maskrosorna som blommat och nu blivit till vita bollar av ludd.

Sen har George Floyds ansikte, hans sista ord, varit i mitt medvetande. Polisen som trycker sitt knä mot hans nacke i 9 minuter. Sen är han död. Kvävd under knät. Kvävs av skadorna knät gjorde. Han bad för sitt liv. I can't breath sa han. Det filmades. Polisen som är här för att vi ska vara trygga.  Det är deras funktion. Även i USA. Bilden av Georges sista tid i livet. Hans rödsprängda ögon. Polisen med knät.  George som är misstänkt för att ha handlat med falska sedlar. Sker liknande när inte kameror finns med?

Och här hemma tittar jag till min krukväxter och allt är sig likt. Katterna som fumlar runt eller sover.

Hyllan.

Den är så fin, min hylla. Med alla grejer på. Ser på den och blir glad. Fantiserar om vem jag är, vem som har en sån fin hylla. Vänder jag mig om ser jag en köksbänk med tomma glasburkar, plåtlock, platskorkar, juiceförpackningar ursköljda och i väntan på att torkas, men de har nog varit torra ett bra tag. Smulor. Fläckar. Plastremsor. Och under allt finns nog ännu mer.

Rött igen.

Det blev så. Rödorange. Intense copper tror jag färgen heter. Lite flammigt. Helt ok. Nu kliar hårbotten.

En dröm.

Drömde att jag var Elton John. En ung Elton. I såna där galna glasögon som han alltid haft. I en T-shirt med tryck på, i blå jeans och ett tunt ruffsigt blont hår. Jag letade skivor, i mitt, alltså Elton Johns, arkiv. Ett gäng hyllor fulla med backar av alla de skivor jag producerat. Letade Yellow Brick Road. Tror jag. Det var tusentals skivor. Kanske miljoner. Jag bläddrade och bläddrade. De hade fina målade omslag, så som många skivor såg ut på 70-talet. Upptäckte en skiva jag producerat med Madeleine Kahn och Kenny Rogers, omslaget var orange och Madeleine hade långt vackert blont hår, blundade och höll en mick i sin hand. Kenny rogers stod bakom henne, med sitt vita lockiga hår, en fin krage under en kavaj. Tillslut blev jag så trött att jag däckade på golvet framför en back med skivor. Kunde inte lyfta min kropp, fick nästan panik över att armarna blivit försvagade av allt letande. Och över det hela dånade Boogie Shoes. Då vaknade jag. Det var alldeles tyst, KC and the sunshine Bands hit hördes inte. Vaknade med en klump inne i mig. Som en koncentration av sorg som ligger där, just under bröstkorgen, som ger i väg små små vågor ledsamhet.

Stringhyllan.

Fick en timma över. Satte upp stringhyllan jag köpt. Det gjorde mig förvånad. För en oväntad timma så där, en timma då jag egentligen skulle ha träffat Mari men hon som sköt upp det från klockan 14 till klockan 15. Då brukar jag bara stanna. Sitta still trots hunger. Trots möjlighet att göra något. Men idag borrade jag upp hyllan samt lagade en lunch och åt den.

Håret.

Har ännu inte styrt upp min misslyckade blondering. Nu går jag i andra tankar. Mörkare. Orangebrunt. Finns det? Om det finns vill jag ha det. Som Diana Rigg i On Her majestys Secret service. Som Julianne Moore har ibland. På otaliga bilder. Som Grace Coddington på 70-talet. Som Dagmar Lassander. Kan iofs fortsätta namedroppa rödhåriga i en evighet. Sätter punkt nu.

Katterna.

Längtar efter miss Jones och Tyra. Sen kommer jag på att jag nog saknar dem.  Det finns inget hopp om att återses. De fattas mig. Lukten av dem. Deras röster.

Montzi och Jussi är katter och katter har likheter. Ibland tänker jag att just så där hade Tyra eller Miss Jones gjort. Så har de gjort. Ibland gör jag grejer, som att dra mitt finger över borsten, gjorde jag så kom Tyra alltid springande. Nu kommer ingen springande. Miss Jones behövde jag aldrig kalla på, hon kom ändå, var alltid nära.

Ingen av Montzi och Jussi apporterar.

Nu känns Montzi och Jussi små igen. Dessa små ludna varelser. En ny typ av katthår som draperar sig över mitt hem. Som samlas i klasar i hörnen. Ett ludd. Ett grått ludd. Tar med diskhandskarna och drar näven full. Drar över mattan. Drar över soffryggen. Åter en näve. De samlas i korvar medan jag drar, jag får samla upp dem.

De sover vid mina fötter, de sover vid mitt huvud, de sover i soffan. Tyras stol är helt orörd. De kanske inte ligger vid min sida när jag somnar, men kan vara där när jag vaknar. Ibland kommer de först när jag vaknat. Då blir jag kvar i sängen. Montzi med sin ovana att tugga på mig, på min tå, mitt finger, min armbåge, det hon kommer åt. Inte hårt. Inte ett bett. Jussi med sina gula spräckliga klot till ögon. Ett evigt kurrande.

Vakar av.

Sitter här efter fyra arbetsnätter. Fyra otroligt lugna arbetsnätter. En himmel utanför som aldrig blev mörk. De kalla dagarna, dagar i slutet av maj, men lika kala, livlöst grådammiga som dagar i slutet av april. Men igår, i dag, har något hänt, det gröna spirar, om än nästan genomskinligt gult. 

Googlar kaktusar. Inne på youtube och ser trista filmer om kaktusar. På Pinterest och scrollar genom bilder av kaktusar. Opuntia kaktus. En sån har jag, en stor, dyr, mäktig en. Montzi välte den i golvet och dess avknoppningar gick av. Nu växer nya. En  av de avbrutna avknoppning rotar sig en liten kruka. Den andra avbrutna avknoppningen ruttnade när jag försökte rota den. 

Har fått ampelliljan att skjuta skott. Den dog inte. Monsteran, som hänger i hörnet ovanför soffan jag nu sitter i, har inte heller den ruttnat. Som min förra monstera gjorde. Föll i bitar och blottade en svart mjuk stam. Min nya monstera, köpt en dag i vintras på Ica berghem, skjuter nya blad. Vattnade den så sällan. Plockade ner den, ställde den i duschen, typ en gång i månaden, nu lite oftare. 

Standkastanjen jag nästan dränkte i vintras, nu har beskärt, en stam fattigare, för en av stammarna ruttnade, kämpar på. Finns hopp, en återhållet löfte om prunkande grönska. 

Jag måste dammsuga. Kanske ska jag köpa godis. Läste klart K. Malde i mig den. Boken blev så tråkig, så utan nyans. Ett evigt harvande av ett självutnämnt offer. Men jag hade bestämt mig för att läsa ut den. Har börjat, läst kanske 1 1/2 sida i Mrs Dalloway. Det är det där kända, om att köpa blommorna. Allt jag vet om boken, det har jag nu läst. Vet inte vad som komma skall. 

Solen studsar in från huset mittemot, ger sken av att bo i kvällsolsläge, när solen egentligen skiner in under den tidiga morgonen och fram till klockan 10-11.

Vem bor här?

In och tittar runt på meddelklasshemmen igen. De på Pinterest. I natt såg jag lite av Vem bor här? Programmet där ett gäng besöker varandras hem och sen ska gissa var den andre bor. De hade så fina hem, krukväxter som mådde gott, snyggt renoverat, den där mixen av nytt och gammalt. Hemmen såg ut att kosta pengar och de som var med såg utvilade ut, alerta liksom. Förstår inte hur det går ihop. Här sitter jag med dålig lön och dålig ork. Där gör de grejer med bra lön och massa ork.

Morgonen.

Friterade kyckling innan frukosten för att äta under arbetsnätterna.

Igår.

Igår var min lediga dag, hade planerat att ha mina nya jeans, en ny tröja, smutsmatt rosa med lite lite kashmir, sen något annat, ull eller bomull. Det var första gången i de kläderna. Skulle blondera mig. Googlade bilder av Deneuve, Sevigny, Seydoux, Blanchett, Kidman, Bardot, Fanning, ja, en massa blondiner helt enkelt.

Gjorde mina ärenden, allt shoppande av mat, tunga kassar med varor för tusen spänn. Hämtade ut grejer jag köpt på nätet, den där stringhyllan, en spegel från tradera. Bestämde med systrarna att vi skulle unwrappa köpen på videochatten under kvällen.

Och jag var så pepp på min hemmablondering. Att åter bli blond. Att utväxten kan göra det blonda snyggare. Den enda hårfärg som funkar med utväxt. Så körde jag igång, hade ätit för dåligt, det var slarvigt, smörgåsar och kaffe till frukost. Nyponsoppa, glass och mandelbiskevier till lunch. Det var allt. Först på med en blond färg, sen på med en blondering. Så har jag gjort förr. Det har blivit bra. Jag satt där, på toagolvet, såg en dokumentär om Nico, ännu en blondin. Men när färgen sköljdes ut var det inte som sist, det var mörkt, hade blivit brunett. La i blonderingen, en timma gick. Och ingen skillnad. En råttgrå brunett med grå toppar med en lyster av grönt.

Hungrig och matt med en öm hårbotten däckade jag. Tvingade i mig mat. Kämpade för att hålla huvudet uppe. Trotsade tröttheten, tog mig till Ica, köpte en blondering till. Träffade Anna-Karin, vi pratade och jag kände mig långsam. En bengal smög omkring, den glänste i solen. Anna-Karin fotade den.

Och så kom unwrappandet av mina köp, en spegel från tradera, från Märta Ankarswärd Grönvalls verkstad, den oranga stringhyllan. Men jag gick liksom på halvfart och vårt videosamtal forsade inte fram, vi pratade i munn, ljudet försvann, vi avslutade artigt. Jag tänkte att jag var förgiftad av all hårfärg, av all blondering, att det trängt genom huden och nu pulserade genom blodet.

Den nya blonderingen spar jag, till en annan dag, några hårtvättar bort.

God Only Knows.

Nu är kvällen ljus när jag går till arbetet. Inte bara en strimma ljus. Upplyst. En helgkväll, då jag går över universitetets ängar: marken som är torkat gul, blött grå, skogen som ännu bara är ett näste bruna grenar som spretar i fjärran. Några som spelar fotboll på planerna, ropen från deras spel hörs, Den svaga vinden, kall som att den blåst över is. När jag passerat fotbollsplanerna kommer musik och skratt, Beach boys God only knows. Svagt. Ser bort mot skogis och där står några i ring. Kanske en lek, kanske en fest med säkra avstånd. Låten som är ett år yngre än universitet, ungdomar som ännu lyssnar på den.

Rören.

Varje morgon, efter jobbet, har jag tvättat Jussi rumpa och sen fönat pälsen torr. Det tar tid. Sen har jag duschat, smort mig, blivit sittande tomstirrande av trötthet, även det tar tid. Lagat och ätit mat. Med en iver skyndar jag mig hem för att hinna allt.

Imorse, när handfatet fylldes när jag tvättade händerna, påmindes jag om det stopp som blivit i dess utlopp. Att snart skulle handfatet vara till brädden fyllt. Ett litet sipprande ut. Så full att rören under, de där i plast, som blir likt behållare, börjat läcka små droppar.

Ett infall av handlingskraft fick mig att skruva dem isär, ta delarna av röret, behållaren, vad det nu kallas, och skölja rent. Gröpa med mina händer ur det tjocka som fyllt rören. Likt en hud, en slemmig uppblött grådassig hud, med trådar av rött hår. Utan skyddshandskar, utan finnes, utan en gedigen erfarenhet, grävde jag ur sörjan. Med ögon som finkornigt sandiga klot.

En sörja bestående av mina hudrester, tvål, ansiktsrengöring, smink, tandkräm, saliv och matrester, av mitt hår, som tillsammans bildat denna beläggning, unket luktande, fastare närmast plasten, slemmigare på den sida som ständigt byggs på.

Sen gjorde jag allt som jag skulle, Jussi och hennes stjärt, min dusch, mat innan sömnen, såg en hel film, klockan 10:40 stoppade jag inte i öronpropparna, drog inte ner ögonbindeln över ögonen, hängde inte för skynken för fönstren. En lätt sömn väntade, det var planen, efter uträttad arbetshelg, ledig natt som väntar, men jag sov, trots solen som sken över min bädd var jag i sömnens djupa mörker och vaknade klockan 18:30.

Och i handfatet rinner vattnet åter smidigt ut.

Jussi.

Min perserkatt, MIN, kan en säga så. Jag har köpt henne. Jag bestämmer hennes öde, inom lagens ramar. Jag är inte fri att göra vad jag vill mot henne. Tack gud för lagar. Eller gud, tack djurvänner och regeringar som beslutar om lagar. Men jag kan säga att nu ska hon få somna in.

En arbetskamrat gjorde så. Han skaffade två grå katter, han var olycklig, han var ett öppet sår. Han var som en kattunge själv, som följde oss, stod där brusten och leende framför oss. Hans katter, som han först var så glad över, lät han sen somna in. Han berättade det i tvättstugan. Jag kunde inte bli arg. De var inte sjuka, de var bara för mycket för denna ledsna men leende gosse. Som hade tindrat med ögonen, varit förälskad i en pudeluppfödare, ringt en reklamradiokanal och förklarat sin kärlek i etern. Vi skulle alla lyssna på det. Sen, en tid efter, ett halvår efter, jag vet inte, var det slutet av sommaren? tog han sitt liv. En överdos av ångestdämpande medicin.

Men Jussi är krasslig. Spolade analsäckar och en krage, så hon inte ska fortsätta slicka på de sår som hon redan slickat upp. Hon tumlar runt med kragen på. Hon är vid gott mod. Jag ger henne antiinflammatoriskt efter frukosten. För att hon ska kunna äta de blodiga köttbullarna tar jag av kragen. Sen står jag där, ser så hon inte avbryter och fortsätter slicka i sin ända. En ända jag måste schamponera med ett specialschampo en gång per dag. Sen föna allt lurv som blivit blött,  en del av hennes stora lurviga päls.

Är orolig att denna analsäckspolning inte ska vara nog, att hon ska ha drabbats av något värre, något som kan kosta henne livet. Jag blir extra fäst när den lilla katten behöver hjälp. När vi i taxin till veterinären, när hon jamar orolig men blir lugn när jag stoppar ner handen till henne, när hon faller av soffan med kragen på, när hon fastnar vid en karm för att kragen tar emot. När hon ser på mig, med sina klot till ögon och hopsjunken kropp.

Åh, hoppas allt går bra.

Skrivandet.

Jag skriver bäst utan läsare. Denna blogg har inga läsare så detta är det bästa jag kan skriva. Det gör mig modlös. För det är inte så bra. Förr, när jag var yngre, under denna bloggs första år, fanns något lovande i mina ord. Kanske en talang. En jag inte förmådde att odla.

The Italian job.

Arbetsnatten är lugn, The Italian job är på tv. Filmen stod bland hyrfilmerna, på den tiden vi hyrde filmer. Det är så jag minns den. Såg den aldrig då, men minns omslaget, de svartklädda stjärnorna, den lilla bilen, en mörk bakgrund och något gult.

Sena sommarkvällar med vänner, letandes bland filmerna, efter en vi alla ville se. Ljuset. Det klara vita ljuset inne i butiken. Godiset vi sen köpte. Tog med mina systrar, när de var riktigt små, de sov över, var rädda att vi skulle bli rånade, jag lugnade, men sen blev jag rädd att vi faktiskt kunde ha blivit rånade. Eller varit i butiken när den blev rånad, för det hände natten efter.

Jag och V hyrde My week with Marilyn den 5/8 2012. Det var hennes dödsdag. Vi liksom firade. Högtidlig höll. Vi kom på det sent, just innan 7-01 stängde och den 4/8 hade gått och blivit den 5/8. I augusti har natten ett stråk av mörker. Vi såg inte klart filmen. Kanske hade vi sett Some like it hot tidigare den kvällen. Han ville att jag skulle sova över och jag sov över. Vi sov i hans säng. Nästa gång han ville att jag skulle sova över ville han att jag skulle sova på en madrass på golvet.

Kanske var det sista gången jag hyrde en film i en videobutik. Två år senare var min vänskap med V slut. Han tror att den tog slut i november 2017, då sa han att jag satt spiken i kistan för vår relation, men för mig var den över i augusti 2014.

Stringhyllan.

Igår fanns en plan på att idag, snabbt och hastigt, cykla till den enorma blomsterbutiken på Ersboda och köpa en Sicksackbuske. Men innan jag somnat hade jag beställt en stringhylla till mitt kök. Inköpen, utgifterna, måste pausas ett tag. En mental förberedelse för nästa slöseri, nästa förverkligande av materiella begär.

Har ägnat en stor del av min livstid till att vara emot stringhyllan. Men en svag impuls. Nä, en hastig våg till impuls, fick mig att beställa denna. Orange i plåt. Inte en klassisk i teak. Som att det ska försvara min kovändning.

Fåglarna.

Det sägs nu när flygen inte fyller luftrummen så har fåglarna tagit dess plats. Och jag tänker att det kanske var därför jag hörde fågelsången in i min lägenhet. Den där gryningen för ett tag sen. När fågels sång lät så tydligt att jag trodde att nåt av mina fönster spruckit.