Katterna.

Längtar efter miss Jones och Tyra. Sen kommer jag på att jag nog saknar dem.  Det finns inget hopp om att återses. De fattas mig. Lukten av dem. Deras röster.

Montzi och Jussi är katter och katter har likheter. Ibland tänker jag att just så där hade Tyra eller Miss Jones gjort. Så har de gjort. Ibland gör jag grejer, som att dra mitt finger över borsten, gjorde jag så kom Tyra alltid springande. Nu kommer ingen springande. Miss Jones behövde jag aldrig kalla på, hon kom ändå, var alltid nära.

Ingen av Montzi och Jussi apporterar.

Nu känns Montzi och Jussi små igen. Dessa små ludna varelser. En ny typ av katthår som draperar sig över mitt hem. Som samlas i klasar i hörnen. Ett ludd. Ett grått ludd. Tar med diskhandskarna och drar näven full. Drar över mattan. Drar över soffryggen. Åter en näve. De samlas i korvar medan jag drar, jag får samla upp dem.

De sover vid mina fötter, de sover vid mitt huvud, de sover i soffan. Tyras stol är helt orörd. De kanske inte ligger vid min sida när jag somnar, men kan vara där när jag vaknar. Ibland kommer de först när jag vaknat. Då blir jag kvar i sängen. Montzi med sin ovana att tugga på mig, på min tå, mitt finger, min armbåge, det hon kommer åt. Inte hårt. Inte ett bett. Jussi med sina gula spräckliga klot till ögon. Ett evigt kurrande.