Rören.

Varje morgon, efter jobbet, har jag tvättat Jussi rumpa och sen fönat pälsen torr. Det tar tid. Sen har jag duschat, smort mig, blivit sittande tomstirrande av trötthet, även det tar tid. Lagat och ätit mat. Med en iver skyndar jag mig hem för att hinna allt.

Imorse, när handfatet fylldes när jag tvättade händerna, påmindes jag om det stopp som blivit i dess utlopp. Att snart skulle handfatet vara till brädden fyllt. Ett litet sipprande ut. Så full att rören under, de där i plast, som blir likt behållare, börjat läcka små droppar.

Ett infall av handlingskraft fick mig att skruva dem isär, ta delarna av röret, behållaren, vad det nu kallas, och skölja rent. Gröpa med mina händer ur det tjocka som fyllt rören. Likt en hud, en slemmig uppblött grådassig hud, med trådar av rött hår. Utan skyddshandskar, utan finnes, utan en gedigen erfarenhet, grävde jag ur sörjan. Med ögon som finkornigt sandiga klot.

En sörja bestående av mina hudrester, tvål, ansiktsrengöring, smink, tandkräm, saliv och matrester, av mitt hår, som tillsammans bildat denna beläggning, unket luktande, fastare närmast plasten, slemmigare på den sida som ständigt byggs på.

Sen gjorde jag allt som jag skulle, Jussi och hennes stjärt, min dusch, mat innan sömnen, såg en hel film, klockan 10:40 stoppade jag inte i öronpropparna, drog inte ner ögonbindeln över ögonen, hängde inte för skynken för fönstren. En lätt sömn väntade, det var planen, efter uträttad arbetshelg, ledig natt som väntar, men jag sov, trots solen som sken över min bädd var jag i sömnens djupa mörker och vaknade klockan 18:30.

Och i handfatet rinner vattnet åter smidigt ut.