Veckan.

Jag var ledig. Gick hem från mitt jobb förra fredagen. Sen var jag där i fredags igen, hämtade mina skor. Börjar ett nytt jobb. Allt gick fort. Hade anmält intresse att arbeta på Umeå kommuns Covidenhet. Ett korttidsboende för de med Covid 19. De äldre som skrivs ut från sjukhuset, men inte friska nog att flytta hem. För de som blir sjuka och har hemtjänst, men är i för dåligt skick att klara IVA-vård. Hos oss ska de bo. Om vågen kommer. Just nu är det lugnt här i Västerbotten. Så i veckan blev det en kurs på två timmar samt en introduktionsdag i de lokaler vi ska arbeta. Imorgon blir första natten.

Min film fick pengar. Den rullar åter. Nästan färdigklippt. Kanske är den färdigklippt. Bara det att jag ska bestämma det, att nu är den klar. Ett möte över Skype. Fast vi bor i samma stad, alla tre, så det är, så det ska vara nu. Sen fick producenten komma och hjälpa mig, jag hade ringlat in i förvirring i klippprogrammet och tog mig inte ut. Det var första gången vi sågs. Han är lång. Trodde att han var kort.

"I morse kom våren. Nu i kväll är det sommar." Det skrev Sara Lidman och det citatet delades på Facebook. Så är det här uppe. Allt exploderar. Sommaren exploderar. Kanske har vi inte samma krav på sommaren som de söderut har. Men våren kom, sen kom sommaren. Under några dagar. Jag cyklade ner till stan, till den där kursen, och solen sken på det nygröna. På gräset, på de små löven. Fåglar sjöng och vinden var jum. Ja ni vet. Sen igår i skogen, då jag planlöst gick runt. Kom på platser jag gillar medan jag gick. Skogen är ombytlig. Den ligger på Stadsliden, den kallas gammliaskogen. Där finns en myr, där finns tallskog, granskog, lövskog, risiga snår och öppningar som fylls av hundkex och rallarrosor. Jag snirklade mig runt. Inte i någon snabb takt. Lunkade. Gick i åttor och nior och allt som inte tycktes ha ett mål. Det var varmt i skogen, på sina ställen fuktigt. Mötte de klädda i linnen med svettblank hy. Idag ute i hettan på uteplatsen, rensade bort maskrosorna som blommat och nu blivit till vita bollar av ludd.

Sen har George Floyds ansikte, hans sista ord, varit i mitt medvetande. Polisen som trycker sitt knä mot hans nacke i 9 minuter. Sen är han död. Kvävd under knät. Kvävs av skadorna knät gjorde. Han bad för sitt liv. I can't breath sa han. Det filmades. Polisen som är här för att vi ska vara trygga.  Det är deras funktion. Även i USA. Bilden av Georges sista tid i livet. Hans rödsprängda ögon. Polisen med knät.  George som är misstänkt för att ha handlat med falska sedlar. Sker liknande när inte kameror finns med?

Och här hemma tittar jag till min krukväxter och allt är sig likt. Katterna som fumlar runt eller sover.