Drömde att jag var Elton John. En ung Elton. I såna där galna glasögon som han alltid haft. I en T-shirt med tryck på, i blå jeans och ett tunt ruffsigt blont hår. Jag letade skivor, i mitt, alltså Elton Johns, arkiv. Ett gäng hyllor fulla med backar av alla de skivor jag producerat. Letade Yellow Brick Road. Tror jag. Det var tusentals skivor. Kanske miljoner. Jag bläddrade och bläddrade. De hade fina målade omslag, så som många skivor såg ut på 70-talet. Upptäckte en skiva jag producerat med Madeleine Kahn och Kenny Rogers, omslaget var orange och Madeleine hade långt vackert blont hår, blundade och höll en mick i sin hand. Kenny rogers stod bakom henne, med sitt vita lockiga hår, en fin krage under en kavaj. Tillslut blev jag så trött att jag däckade på golvet framför en back med skivor. Kunde inte lyfta min kropp, fick nästan panik över att armarna blivit försvagade av allt letande. Och över det hela dånade Boogie Shoes. Då vaknade jag. Det var alldeles tyst, KC and the sunshine Bands hit hördes inte. Vaknade med en klump inne i mig. Som en koncentration av sorg som ligger där, just under bröstkorgen, som ger i väg små små vågor ledsamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar