Jussi.

Min perserkatt, MIN, kan en säga så. Jag har köpt henne. Jag bestämmer hennes öde, inom lagens ramar. Jag är inte fri att göra vad jag vill mot henne. Tack gud för lagar. Eller gud, tack djurvänner och regeringar som beslutar om lagar. Men jag kan säga att nu ska hon få somna in.

En arbetskamrat gjorde så. Han skaffade två grå katter, han var olycklig, han var ett öppet sår. Han var som en kattunge själv, som följde oss, stod där brusten och leende framför oss. Hans katter, som han först var så glad över, lät han sen somna in. Han berättade det i tvättstugan. Jag kunde inte bli arg. De var inte sjuka, de var bara för mycket för denna ledsna men leende gosse. Som hade tindrat med ögonen, varit förälskad i en pudeluppfödare, ringt en reklamradiokanal och förklarat sin kärlek i etern. Vi skulle alla lyssna på det. Sen, en tid efter, ett halvår efter, jag vet inte, var det slutet av sommaren? tog han sitt liv. En överdos av ångestdämpande medicin.

Men Jussi är krasslig. Spolade analsäckar och en krage, så hon inte ska fortsätta slicka på de sår som hon redan slickat upp. Hon tumlar runt med kragen på. Hon är vid gott mod. Jag ger henne antiinflammatoriskt efter frukosten. För att hon ska kunna äta de blodiga köttbullarna tar jag av kragen. Sen står jag där, ser så hon inte avbryter och fortsätter slicka i sin ända. En ända jag måste schamponera med ett specialschampo en gång per dag. Sen föna allt lurv som blivit blött,  en del av hennes stora lurviga päls.

Är orolig att denna analsäckspolning inte ska vara nog, att hon ska ha drabbats av något värre, något som kan kosta henne livet. Jag blir extra fäst när den lilla katten behöver hjälp. När vi i taxin till veterinären, när hon jamar orolig men blir lugn när jag stoppar ner handen till henne, när hon faller av soffan med kragen på, när hon fastnar vid en karm för att kragen tar emot. När hon ser på mig, med sina klot till ögon och hopsjunken kropp.

Åh, hoppas allt går bra.