Midsommarhelgen.

Jobbade midsommarhelgen. För att de boende ska förstå att det är natt, nu när nätterna är ljusa, fälls avdelningarnas alla persienner ner. Korridorerna och matsalarna ligger i dunkel. I sommar har vi en fjärde person. En utöver vi tre som är på varsin våning med två avdelningar med vardera 8-9 boende. En att ringa om det behövs hjälp. Han har varit hos mig en stund. Klockan är nu ett. Jag säger att jag behöver luft och han gör mig sällskap ut på balkongen. Solen har inte börjat gå upp än. Himlen är ljust grå över oss. Inga rosa moln eller gyllene stråk. Husen och gatorna nedanför oss är skugglösa, varken i ljus eller mörker. Vi ser allt. Vi ser ingen. De som är kvar i stan sover, eller ligger vakna i sina sängar bakom mörka fönster. En flagga vajar på ett tak en bit bort men allt är tyst. Inte ens vinden hörs. En ensam mås flyger förbi. Jag pekar mot kaprifolen nedanför huset andra ände, säger att om vi stått där och pekar mot denna vånings andra balkong, så hade vi känt dess doft. Våra telefoner piper till, ett rörelselarm. Vi går in i dunklet igen, låser balkongdörren bakom oss.

Jag sitter de lugna stunderna, i en soffa vid våningens entre, just mellan de båda avdelningarna. Där finns en tv. klockan var kanske två nu, jag reste mig, gick mot en av tvättstugorna. Sneglar ner åt den ena korridoren, den jag inte är på väg att gå i. Tycker mig se något röra sig nere vid golvet. Stannar och backar bak, står och ser in i mörkret, allt tycks stilla. Ingen rörelse. Gör mig redo för att gå igen och då glimmar det till. Som en liten ål, blänkande i silver, flyttar sig ljudlöst längs med golvet.  Sen en silverål till. Långt där borta, vid ingången till matsalen. Nu ser jag hela personen likt en skugga. En människa upp ur ålarna. Fortfarande ljudlös. Så tänds matsalens belysning. Jag ser att ålarna är reflexer på ett par gympaskor. En av de boende har gått upp, klätt sig, dragit upp sitt rums persienner, sett ljuset utanför, sett himlen som nu färgats i guld och rosa av den annalkande solen, vars ljust grå blivit krispigt blått, och trott det varit morgon. Hon får en smörgås och ett glas mjölk och lägger sig sedan när hon ätit klart.

Midsommar.

Vaknade efter kl 13. Sist jag såg på klockan, innan jag somnade, var den 01:12. Kanske sov jag i tolv timmar. Kanske i elva. Ska ut och jobba natten som kommer. Ska jobba helgens tre nätter, gå av på måndag. Jobbar onsdagen och torsdagens nätter nästa vecka.

Det är midsommarafton. På Gammlia, ett friluftsmuseum några hundra meter från mig, brukar ett midsommarfirande hållas. Midsommarstång som reses, dragspel och fiol som spelas. Familjer och vänner på filtar runt. Danslekar kring stången. Vet inte hur det är i år. Men om det var firande i år så drog det in på sin slutkläm när jag vaknade. Sen töms staden på allt liv. Umeå blir öde. Krogar och de flesta restauranger är stängda. Det åks ut på landet, till varandras lantställen. Grillning eller sillätning. Stads- och villagatorna  lämnas tomma kvar.

Ett år, då reste jag från Docksta hem till Umeå på midsommar. Ett sätt att undvika att fira. Då går en längs en landsväg från solvik till Docksta. Tar mellan 30 och 45 minuter. Såg ingen på den promenaden. Kanske någon i det sommarstugeområde Solvik är, men tror inte det, tror de alla var iväg på något lokalt stångresande. Inne i Docksta var det bara jag. Affärerna var stängda. Ica och Docksta järn. Bussen kom. Förutom busschauffören var det bara jag. Bussen åkte på en nästan bilfri E4, svängde in mot Bjästa, en ung kvinna klev på. Bussen for vidare. Övik-resecentrum låg öde. Gick upp till tågen. Perrongen tom. Bara jag. Klev på tåget. Blev ensam i vagnen. Bara en biljetkontrollant som snabbt passerade. Klev ensam av tåget på Umeå östra. Fortsatte rulltrapporna upp mot sjukhuset, gick över universitetsområdet, passerade Ica Berghem och gick Axtorpsvägen upp mot mitt hem. Det var bara jag. Hörde inte ens en bil.

Hade haft planer att cykla till Mariedal och Ersboda idag. Gå på Willys och blomsterbutikerna där. Såg att Plantaget skulle ha öppet till kl 14. Har äntligen fått upp hyllan och vill få dit de krukväxter jag drömt om snabbt. Nu får det bli nästa vecka. Ser på hyllan. Ditt några travar böcker flyttat och kaktusarna. Den ser hälsosam ut. Ung och hälsosam. Böcker och växter, det är något uppstyrda människor har, om det inte svämmar över. Hyllan är där för att böckerna började svämma över, har böcker i travar på en garderob ovanför hallen. En bokhylla vars hyllplan bågnar av de dubbla travar böcker som fyller dem. Mina krukväxter är nya. Murgröna och kaktusar och en kämpande åsnesvans jag fått av mamma, vars gröna svullna blad inte är lika gröna och svullna som hos mamma, så därför är jag osäker på om den rotat sig, funnit kraften till nytt liv, eller om den bara lever på det liv den en gång hade.

Nu drog en bil förbi utanför fönstret. Den tutade högt. Det finns liv i staden än. Kanske brände den rastlöst och hetsigt ut mot havet, eller drog den ett ärevarv runt kvarteret. Hoppas på det senare.

De halvt öppna ögonen.

Kunde inte förmå mig att vakna idag. Skulle upp tidigare då ingen arbetsnatt väntar. Men tryckte på snooz och efter två timmar låg jag äntligen vaken och stirrade i taket. Egentligen kändes det inte bra, hade inget hopp om att det som var kvar av eftermiddagen och kvällen skulle bli bra. Visste inte varför jag var så håglös, men tänkte att det är att jag jobbat två nätter på raken och nu ska vända tillbaka dygnet och bara gett mig några timmar att sova, även om det blev två till, som var 9:e minut stördes av snoozlarmet.

Gjorde min frukost. Åt. När jag hade yoghurten med nektariner och muslin kvar, tänkte jag att jag måste ut, ut och gå och frågade Anna-Karin om hon ville joina. Vi bestämde att mötas kl 19. Medan jag sminkade mig började jag messa med min moster. Vi skickar meddelanden till varann när det är helg. Idag är det fredag. Jag berättade om min morgon. Om en boende. Att han hastigt blivit sämre. Det var ett glapp mellan nattsköterskan och dagsköterskan. Jag  gick in till honom, på väg till datorn för att logga ut, såg att nu är det snart slut. Försökte få tag i anhöriga, så det skulle hinna hit och ta farväl, men de anhöriga svarade ej och minuten senare låg han död. Tyst gick han bort. Från nattens tidiga vrål, den rastlösa kroppen som fått lugnande och smärtstillande och nu helt stilla gått över från liv till död. Andningen som blev tystare och tystare, mindre och mindre häftig, med de halvt öppna ögonen. De halvt öppna ögonen som slutat se. Oscar höll hans hand. Sa när jag kom in att snart är det nära. Jag såg en stund på mannen i sängen, sa att det nog är över, att han redan är död. Så tyst, så liten, var övergången. Att vi inte ens var säkra. Vi stod tre stycken över honom. En kände hans puls, en kände på hans mage, jag höll min hand nära hans mun. Inget tecken på liv. När jag nu skrev om detta till min moster, medan jag sminkade mig, kom tårarna. De blev till rännilar i min foundation, vita bäckar genom rosa rouge. Tankar på det jag kanske missat, att om jag en halvtimme tidigare hade sett vart hän han var på väg, kanske hunnit få tag i både nattsköterska och anhöriga. Om det fanns ett lidande, smärta och oro jag kunnat lindra.

Mötte upp Anna-Karin och kvällen var varm. Vi gick i t-shirts och jeans genom skogen. Myggor bet mina anklar, där en glipa mellan socka och jeans lämnat huden bar. Vi flydde ur skogen när myggen blev för intensiva. Vi gick till Willys på Ersboda. Vi köpte mango och stjälkselleri, jag köpte grön paprika, vi köpte varsin sorts lakrits. Ute var det ännu varmt när vi strosade över handelsområdet, som nu var öde. Vi gick över mariehemsängarna där ungdomar drog ihop till fest och andra ägnade sig åt olika sporter. En familj matade änderna i dammen. Den varma luften bildade ett dis som solen förgyllde.

Hemma, efter att jag ätit nästan alla lakrits jag köpt, efter att jag ätit en mango, druckit en kopp te. Reser jag mig upp, ser på min murgröna som hänger från taket, tänker att jag ska känna om den behöver vattnas, men råkar då få hela krukan att gå i golvet. På min matta rullar blöta lekakulor från den spruckna krukan. Platsen där den hängde i taket känns tom, utan det gröna lövverket, plantan kläms in mellan kaktusarna som för en knapp tillvaro uppe på en garderob, i väntan på att jag ska besegra betongväggen och få upp hyllan. En utgift till. En kruka att köpa.

En fredag för någon vecka sen.

Vi skyndar genom skogen, Anna-Karin och jag. Vi pinnar på allt vi kan.  Bort, bort. Som att någon/något är oss i hälarna. En stund senare kommer jag inne på ok:s toalett kissa mängder jag inte trodde jag kunde rymma. Strax efter slutar vår kväll, men den började ca kl 17:00. Gick då nerför backarna som leder till Öst på stan för att möta Anna-Karin. Här uppe och på backarna ner blåste det svalkande. Bland de raka gatorna Öst på stan stod vinden stilla och en hetta slog mot mig från husens väggar och gatornas asfalt. Mötte Anna-Karin längs Nygatan. Hon ville förbi sitt hem och byta kläder. Hon var högtidligt klädd i mörk klänning, mörka strumpor och mörka skor. Hon hade hållit i en begravning. Vi lämnade de heta gatorna, kom upp i den friskare luften.

När hon bytt kläder fortsatte vi uppåt, mot Mariehem. Solen sänkte sig och låg i våra ögon. Vi gick in på Burger King. Hon beställde ett mål. Jag bara lite chilicheese.  Killen i kassan hade först vänt sig till mig, fast jag stod lite bakom Anna-Karin. Sen förstod han inte min beställning. Han blev nervös. Jag förklarade igen och då tycktes han förstå. Vi satte oss vid ett högt bord på höga pallar och tyckte det var den bästa plats vi dittills suttit på på Burger King. Vi pratade om killen i kassans skönhet. Anna-Karin sa att han spanat i mig. Jag trodde detsamma. Jag blev mallig, slog mig inombords för bröstet. Vi väntade på vår mat. Anna-Karins kom. Jag väntade vidare. Anna-Karin hade nästan ätit upp när jag kände mig bortglömd. Gick fram för att höra vad som hänt med min beställning, men den vackra unge mannen i kassan såg inte åt mitt håll. Hans fokus låg på kön framför honom. Försökte göra mig synlig. Men om han såg åt sidan var det åt det håll jag inte stod. Då flyttade jag mig dit, gick runt kön, men inte såg han mig för det, inte först iaf. Tillslut fick vi kontakt och han hade glömt min beställning. Fick en gratis dricka. Snopen satte jag mig hos Anna-Karin, berättade om min bortglömda beställning, om hur jag ignorerats, att han inte sett mig, velat se mig. Drack den cola zero jag fyllt min pappersmugg med.

Vi gick till Icas kafé för en kaffe. Blev flamsiga åt att de sålde något som de kallade för fitnesspåse och sa att det är inte ett smeknamn en vill ha. Vi tog takeaway. Anna-karin en Americano och jag en cappuccino. Vi strosade mot Nydalasjön. Mötte ett gäng män. Vuxna män. Kanske i vår ålder. En lekte med en boll, slängde den i luften. De stirrade. Han med bollen höjde den för att kasta mot oss. Det var ett skämt. Han fångade den i luften. De skrattade. Vi stirrade rakt fram. Vi kom till en brygga, gick ut. Solen sken och några grillade vid stranden. Vi gick tillbaka upp på land och efter ett tag såg vi en stig som ledde in i skogen.

Inne i skogen följde vi ett irrvarv av stigar. Vi kom till en bäck, gick på några plankor, stod vid bäckens mynning och såg en myr bre ut sig och bortom den sjön.  Mötte en joggare, mötte senare ett joggande par med en lapphund. Vi svängde in på en annan stig, kom till en förgrening och en till förgrening och så ännu en. Vi irrade oss in, runt. Anna-Karin sa att hon gillar att vara vilse. Jag svarade att det gör jag med. Vi visste inte riktigt hur stor skogen var, men vi visste att den var omgiven av vägar på alla sidor utom den där sjön ligger. Vi kom till ny myrmark. Jag höll koll på mina fötter, hittade torra tuvor, balanserade, ömsom hoppade fram. Anna-Karin stannade till. Först märker jag det inte. Hon säger: Där står nån. Jag ser åt det håll hon pekar. Först ser jag inte. Hon pratar tyst, dämpar sin röst. Pekar igen. Då ser jag två ben, de står helt stilla. I ljusblå byxor. Anna-Karin berättar att hon såg hur personen gick och gömde sig. Och nu står han där. Stilla. Bland träden. Vi vänder om. Pratar på om något, låtsas vara obrydda. Jag ser över axeln. Kliver ej längre på tuvorna, hittar ej av det torra, utan sjunker ner i det blöta. Vi lämnar myrmarken. Följer stigarna. Irrvarven av stigar. Vi ser oss över axeln ideligen. Vi pinnar på. Försöker förstå hur långt in vi gått, rör det sig om 20 minuter? 40 minuter? Vi ser en öppning, hoppas att vägen ska vänta i den öppningen, vägen vi svängde av ifrån. Vi valde en annan stig. Bara en stig som skulle gå rakt ifrån myren. Inte den vi kom på, den som gått längsmed. Anna-Karins säger att nu är det över, nu kan vi andas ut. Jag säger att inte än, vågar inte lita på det. Han kanske hoppar fram här, just innan vi nått fram till vägen. Vi går raskare. Nervöst skrattande. Vi kommer till öppningen, där träden sett glesare ut, där vi sett att något öppnare än skogen ligger, det vi tror är vägen. Det är vägen. En kvinna med en svart stor hund står där. Hon slänger en bajspåse i en soptunna. Hunden ser mot oss. Kvinnan joggar vidare. En dam med en liten hund kommer gående. Vi är i säkerhet.

Vi går på vägen. Pratar om att ta en buss hem. Gå in bland husen på tomtebo och hitta en buss att hoppa på, men vi går till Ok istället. Jag kissar mängde som känns som flera liter. Ett stort och konstant flöde. När jag kissat och vi lämnat ok andas vi ut. Rädslan från skogen känns avlägsen. Overklig. En fantasi som tog oss med storm. Ett frö vi blåst upp. En röd jacka och två byxklädda ben. En som kanske ville vara ifred. En som stod och runkade och vi kom störandes. En som behövde ensamhet för att tänka, en med gråt ner för kinderna och vi kom störandes. En som  . . . ja något ofarligt, harmlöst och vi kom störandes. Antagligen.

Vi går längs cykelvägarna. Vi väljer att inte gå längs den cykelväg som går med skogen vi flytt ur. Vi svänger ner mot Ålidhem, går över Ålidhöjd, förbi Iksu och hem.

Brännbollsyran.

Jag skulle ha städat idag. Solen sken utanför och jag tänkte att jag städar istället för att går ut. Ofta orkar jag inte båda. Iaf skulle jag inte orka städa om jag först gick ut, men antagligen tvärtom, till och med skulle jag behöva gå ut om jag städat.

Men jag städade inte. Jag gjorde rent köksfläkten. Det tog längre tid än jag räknat med. Jag bytte till rena sängkläder i sängen. Försökte för tredje dagen boka en tvättid men systemet verkar inte funka och allt jag möts av är en röd text som ber mig försöka igen alt kontakta administratör. Kämpade ändå på i en timme med tvättiden, fast jag förstod att det var lönlöst. 

Ångesten kom igen. Den jag skrev om tidigare. Om när jag inte trodde mig få luft. Nog har jag anledningar att ha ångest och är det ångest vet jag varför, men jag har ändå trott mig må bra. Därför funderar jag även på om det är en fysisk åkomma, diabetes eller att blodtrycket rusat i höjden igen. Men ärligt så är det nog panikångest, kände så här för 25 år sen. Mina första år på gymnasiet kunde händerna svälla sig vita och oböjliga av ångesten. Synen fick blinda fläckar och balansen blev opålitlig. De fann då inget fysiskt fel och efter fyra år kom attackerna aldrig mer igen. Även här försvann minst en timme. Kanske två. Såg klipp med skådisar som pratar om sitt skådespeleri. Jane Fonda, Tiffany Haddish  och Natasha Lyonne. Det lugnade. Inte för att jag minns vad de sa, men de var färgglatt klädda i upplysta miljöer. 

Utanför lät brännbollsyran hela den soliga dagen. När kvällen kom, kom regnet. Ljudnivån från yran ökar och blandas med det forsande vattnet. Jag duschar och äter och försöker hålla tankar och andning i styr. Jag går sedan ner till Ica. kl är nog kring 20:00 nu. Det ser ut att skymma, men är antagligen regnmolnen som ligger tunga och blöta över mig. Det rör på sig ute, unga människor skyndar fram, musiken hörs, regnet hörs, ser en stor karusell resa sig mot den gråblå himlen. Den glittrar och byter färg och likt en pendel tippar ena änden mot marken och den andra änden reser sig mot skyn.  Jag skyndar min gata fram, vinden tar tag i jackan och sliter den bakåt, jag knäpper den och fingrarna blir stela av det kalla regnet. 

Inne på ICA är det fullt. De som inte ska in på yran har sökt skydd inne bland hyllorna, de är unga, så unga som jag var när vi hängde utanför yran under tidigt 90-tal. Då regnade det inte, vi såg alla som köade, vi  konstaterade att 23 åringar var för gamla för att följa modet. Vi satte oss sedan bakom själva området, vi hörde musiken ut. En man kom fram till oss, han hade runda glasögon och lockigt blont hår i en hästsvans. Han frågade om vi hade en kniv, en nyckel, något att skära med. Han hade ett band spänt runt sin överarm, ett band han nu ville skära av. Vi hade just sett honom använda en spruta i en ven under bandet på överarmen. Vi sa att vi inte hade något åt honom.  Han gick vidare.  Han såg sund ut. Vältränad. Kanske var han 23 år. Jag förstod inte då riktigt vad jag sett.

Jag följer min lista inne på Ica, handlar för arbetshelgen och morgondagens storkok. Betalar och fyller en kasse och min väska. Utanför ser jag mot området och karusellen. Vinden tar i, folk skyndar fram. Hemma dricker jag juice med is. Fyller på glaset med mer juice och mer is när isen smält. När jag druckit tre glas kokar jag en stor kopp te som jag bälgar i mig. Regnet forsar vidare utanför, slår mot plåt, musiken mullrar dovt genom väggarna. Jag ser ett klipp från inspelningen av Franco Zeffirellis Romeo and Juliet. Oliva Hussey dansar med några unga manliga motspelare till groovy musik. Hon är klädd i en stor ljusblå kaftan, killarna har smala jeans och tajta skjortor, en har solglasögon. I nästa klipp sitter Franco med sina unga skådespelare kring sig på en gräsmatta. Franco har en smutsrosa sidenkaftan. Allt andas en gången tid, en magisk lekfull tid. iaf för en sentimentaliker som jag. Musiken från konserten utanför mitt hus tar i, likt en explosion, en ljudvåg som rullar fram mot mig, väller genom min vägg, får fönstren att skälva, i dess eftermäle hörs en kör av röster, som änglasång, sen kommer mullret i mindre vågor, stadigt, pumpande. 

2019-05-12

Efter jobbet igår morse. När jag ätit min frukost. När jag skulle resa mig och gå för att borsta tänderna blev jag medveten om min andning. Luften for ur mig. Andades in och direkt ut. Luften stannade inte kvar. Satt kvar  i soffan flämtande. Som en hård ballong kändes mina lungor, en ballong som vägrade låta sig blåsas upp. La mig efter en stund ned, framstupa, med kinden tryckt mot det svala golvet. In med luften som genast for ut. Tänkte att nu dör jag. Ska jag ringa ambulans. Blev yr. Reste mig upp för att kissa och på toan insåg jag att jag lever än, jag har inte svimmat, hjärtat slår och tankarna funkar ändå. Min trötta kropp hade drabbats av ångest och med den insikten släppte ångesten och jag somnade gott.

Förmiddagen.

Hyllan för blommor och hyllan för böcker har ännu inte kommit upp. Har slutat försöka. Har hittat på att jag först ska få min cykel så jag kan cykla till min bror och hämta borren. Det är en ursäkt för att jag är lat. Eller rädd att även den borren ska gå bet på min hårda vägg och drömmarna om krukväxter ska gå om intet.

Det regnar idag. Tycker det är skönt. Dricker mitt kaffe och tar paus i serien Home fires för att bildgoogla Suzanne Brögger. Läste Jadekatten för en massa år sen, sen försökte jag läsa Creme Fraische  något år senare. Som jag upplevde boken då var att den handlade om en vacker ung kvinna med modet att bara ta för sig av allt som gavs till henne. Jag kände mig som dess motsats och lämnade efter att ha läst halva tillbaka den till biblioteket.

Vissa är vackra utan att det gör dem något gott. Andra kan göra guld av sin skönhet. Har vänner som är så strålande vackra, men de hukar sig i ångest och missar allt som världen tycks erbjuda dem. Kanske krävs det en stor styrka och massa mod och livslust att kunna dra nytta av sin skönhet.

Svullnad no2.

Mitt ansikte fortsatte vara svullet under natten. Knäppte pikén jag har på arbete upp till översta knappen. Ovanför kragen svällde hakan över, läpparna som smala fylliga korvar, näsan som nosen på en tapir, kinder likt ett köttigt böljande åkerlandskap, ögon som små glipor. Jag kände knappt igen mig när jag passerade speglar, vilket en gör i mitt arbete, varje toabesök för de boende, de som behöver hjälp, och min blick som letar upp mig i spegeln vi passerar. Alltid. Varje gång. Även i tvättstugans fönster mot de timmar natten fortfarande är mörk. Står och viker tvätten med mig själv i dubbla konturer mittemot. Öppnade fönstret i den tvättstuga där det löstagbara vredet fastnat. Ställde mig så jag såg ut i natten och fick den svala luften mot mig. Fri från spegelbilden och en paus från tork-skåp och tumlaren värmer. I den andra tvättstugan fick jag finna mig i värmen och spegelbilden som stirrade mot mig.

Svullnad.

När natten började la jag hårborttagningskräm mellan benen. En läkare sa att jag skulle göra så, för de slarvade när de opererade mig och håret växer på ett sätt som gör ont. Står på knä, med överkroppen lutad mot soffan medan krämen verkar. Huvudet liggande på en kudde. I koncentrerad väntan. Tar bort håret och krämen och sköljer. Smörjer in så ingen hud ska bli irriterad.

Jag ser en film. Ett gäng kvinnor råkar döda en manlig strippa och det ska vara roligt och vulgärt men jag ler knappt. Börjar bläddra i ett nummer av Vogue Paris. Ett nummer tillägnat Jane Birkin och hennes döttrar. Det är vita Converse på vart och vartannat uppslag. Det är en rymlig trenchcoat. Jag letar reda på en trenchcoat och vita Converse nätet, lägger i min digitala shoppingkorg, ska trycka beställ men ändrar mig och hjärtat slår snabbt. Ser en bild från tidigt 90-tal, Naomi och Kate som på långa ben tar sig ner för en trapp. I höga platåskor. Letar reda på liknade skor, de finns ej inne i min storlek. Klickar rutan att få veta när de kommer in.

Ser i en glipa i min improviserade mörkläggning. En grå strimma. Särar på gardinerna, ser ut mot en vit himmel och en grå värld. Lägger mig i sängen. klockan är någon gång mellan 3:30 och 4. Somnar.

Vaknar kl.13:25. Det igår släta ansiktet har sovit sig svullet. Ser ett mejl om att skorna med platå nu finns i min storlek, men utan natten känns de inte som samma måste. Gör min frukost. Diskar lite. Nu snart ska jag göra maten för de kommande arbetsnätterna. Pizza och melongazpacho för början av natten. Äpple rivet och blandat med havregryn och mjölk för morgonsidan.

Ledig.

Vintern kom tillbaka och gav sig av. Snö som föll och iskalla nätter. Idag var det behagligt och åter lyste björkarnas musöron i motljus.

Jag gick planlöst runt i stan. Ledig när andra arbetar, för fint klädd (i Jeansskjorta, vida jeans, militärväst, trenchcoat och läderskor) för att sitta hemma. Kom efter några hundra meter på att jag kunde gå till Bildmuseet. Köpte direkt jag kom innanför dörren en T-shirt med Carl Johan De Geers Skända Flaggan tryckt på sig. Sen såg jag konsthögskolans utställning. Upptäckte i ett hörn ett smickrande ljus och tog selfies där jag gav en seriös min och min hy tycks Baby-len. Skickade bilden till vänner och påtalande hur ung min hy var för dem. Det sista jag gjorde innan jag lämnade Museet var att köpa Stig Björkmans bok om Antonioni. Gick mot centrum.

Gick långsamt. Formulerade för mig själv att detta är nog nyttigt. Jag som alltid går med syftet att träna, raskt i kläder jag kan svettas i, går nu lugnt utan mål. Inget annat mål än att bli sedd. Tar djupa andetag och formulerar att detta nog också är sunt, detta med djupa andetag. Tar ur hörlurarna med Victoria Silvstedt och E-type spelandes i, så jag ska höra fåglarna, vinden. Hör bilarna på Östra Strandgatan dra förbi. 

Inne i stan, när jag svänger upp i Rådhusparken kommer jag på att jag kan sätta mig på Tonka. Äta något, dricka cappuccino. Bläddra i Stig Björkman-boken om Antonioni och se om han skrivit något om Monica Vitti och Maria Schneider. Det är bara några gråhåriga damer på Tonka, jag tar ett bord närmast fönstret, med ryggen mot resten av stället. Utsikten är hus som tornar  i olika nivåer, hus så ingen himmel syns. Utsikten är också Vävens entre och Storgatan utanför. Ser folk komma och gå. Ser de jag känner igen, som hon den långa som bor i mitt kvarter. Hon som bott här länge. När jag första gången såg na var det ute på Mariedal. Det var en vinter och hon släntrade in, draperade sig över en bänk och tog selfies helt ogenerat. Jag och Mysan gick in på cafe Victoria, vi stod redo att beställa då hon svepte förbi oss, åter helt ogenerat, tog vår plats i kön och satt redan och fikade när vi beställde vårt. Någon vecka senare såg jag henne i mitt kvarter. Ser henne nu och då. Hon har också något självmedvetet över sig, som jag. Ofta ser jag henne ensam när jag själv är ensam. Idag var hon gråblonderad med bränna och sotade ögon. 

Bläddrar i boken. På första sidan står det om Vitti. Drar ut på stan när jag ätit klart, ska möta Anna-Karin kl 17. Träffar på en bekant och två vänner. Blir sen. Anna-Karin och jag strosar hem. Vi har bestämt att svänga av i en skog, men vi ser en man med två nakenhundar komma gående. Vi står och pratar så vi ska hinna se dem nära. Den stora ser ut att vara gjuten i järn, den lilla har en neongrön overall. Den stora luktar på min hand med sin svarta nos, ögonen lyser gula. Den lilla blir ivrigt spattig och vill till oss, men dess Husse drar i kopplet och de försvinner nerför backen. Inne i skogen träffar vi en fyrögd lappsk vallhund. Den är glad och vi sätter oss på huk, den turas om att bli klappad av oss och hundens matte pratar glatt och berättar att de fyrögda anses extra kloka.

När vi skilts från hunden har våra egna hunddrömmar fått fart. Vi skrattar så vi gråter om något skämt vi gör om min eventuella svarta mops. Sen handlar vi på Ica och skiljs åt.

Om nätterna no2.

I natt, just då jag konstaterat att natten var lugn och tiden stod still, kom oron. Hissen som åkte tom och släppte fram ljus när dörrarna öppnades. När jag gick på larm och tycktes se någon stå lutad över den boendes säng, någon som visade sig vara en golvlyft parkerad mot väggen i andra änden av rummet. Lukten av bränt, vilket är lukten som ryktas tillhöra andars närvaro. Iaf när inget värmeelement blivit överhettat, en platta glömts på, en dammig lampa som blivit het. I ögonvrån tycktes någon stå, hur jag än vände mig. Gryningen som stannat av utanför och jag som tände full belysning i köket och korridoren för att jaga bort kylan som spreds längs med ryggen.

Om nätterna.

Inte ens halva arbetsnatten har gått och redan har himlen börjat ljusna. Turkosa flammor i den mörka rymden. Natten är så stilla. Inte bara lugn, tiden står liksom still. Igår natt, på en annan avdelning, den jag brukar arbeta på, fanns en oro. Där finns boenden som skriker i sin drömmar. Denna natt var de tysta, sov lugnt och fint. Men jag hörde skrik. Inte deras skrik, inte gamla röster som luftade sin ångest. Utan barn. Från långt bort. Där och då, på avdelningen närmast marken, såg jag ingen gryning, såg bara mig själv speglas i fönstren mot natten utanför och hörde de unga röster som ropade fjärran ifrån.

Studio 54.

Nu har gryningen blivit vit. Vitgrå. Små snöflingor yr, har lagt sig på taken, på bilar, på gräset. Vägarnas asfalt är ännu blöt och svart. För någon timme sen var det blått ute. Djupt blått. De få fönster som var tända lyste gult. Och ännu några timmar tidigare var natten svart.

I nattens mörker ställde jag mig på balkongen för att få frisk luft. Denna natt jobbar jag högst upp i huset, på den tredje våningen. Brukar arbeta på bottenplan. Utsikten ser lite finare ut här uppifrån. Det var på dessa två avdelningar jag började jobba för 16 år sen. Blir kanske lite sentimental, fast alla våningars avdelningar ser likadana ut. Står en i korridoren kan jag vara precis på vilket våningsplan som helst. Även har det renoverats, nya möbler, nya färger. Kan vara så att jag frammanar sentimentaliteten, då långt innan jag fyllt 30 år, då vi var ett gäng sommarvikarier som fortsatte som timvikarier. Vi festade och roade oss. Vi jobbade bakis. Vi hade inga planer på att bli kvar här. Och av oss är bara jag kvar. I samma hus, på samma arbete, fast nu natt ut och natt in.

När jag står på balkongen ser jag hur ljus blinkar och glittrar. Röda och gula lampor långt bort. De ger mig samma känsla som de gav Ryan Phillip i Studio 54, när han i New Jersey natten ser ljusen från Manhattan lysa upp himlen. En längtan till något annat, bort från det futtiga grå. Erövra och bli en Gudom. När den lilla minut av frisk luft är slut, förstår jag att de röda och gula ljusen vid horisonten är lysena på  byggkranarna uppe vid sjukhuset, där det gamla revs och nytt praktiskt och användbart ska byggas.

Sheltien.

Efter att jag suttit i solen mot husväggen på Gammlia i fredags. Då vi hade sommarvärme. Gick jag genom en liten skog mot mitt hem. En man stod framför mig mitt på stigen, böjd över sin mobil. Vid hans sida stod en sobelfärgad Sheltie. Mannen reagerade inte på att någon kom bakom honom, han bara stod där lite böjd. Men hunden såg mot mig. Den svarta runda nosen, den halvöppna munnen som såg ut som ett leende, de svarta pigga ögonen. Hunden kom sakta mot mig, jag böjde mig ner. Mannen var bara en liten bit framför mig nu, ännu böjd över sin mobil, inget i hans kropp tydde på att han märkt att jag nu satt på huk bakom honom och klappade hunden. Hunden och jag var tysta. Hunden luktade på min hand, några klapptag, jag reste mig upp, gick förbi mannen och mot hemmet, den lilla hunden följde mig några steg.

Tindrandet.

Hade en paus från Tinder. Men är där igen. Oftast på arbetsnätterna, de stunder det är lugnt. Matchar med de unga och vältränade. Kanske har jag lärt mig läsa av den typ av man som kan tänkas ligga med mig. Bland de välartade jämnåriga finns jag som en bekant, en krydda i samhället, inget mer. Iaf tror jag att det är så. Och jag väljer något annat på tinder.

Alltid kommer frågan om vad jag söker. Från dessa män som är  10-15 år yngre än mig. Frågan blir hängande. Blir tom inför den. Går på arbetets larm. I de långa korridorerna. In på rummen, hjälper de trött staplande att hitta toastolen, torkar upp det som hamnar på golvet, byter inkontinensskydd som är blöta. Hjälper tillbaka i sängen, undviker kindpussar från munnar där tänderna är fulla av beläggningar. Försöker fånga den rynkiga handen, som nyss grävde i sitt underliv, i min, innan den stryker mitt hår. Går vidare i korridoren. Tar en stund och viker tvätt.  De förvirrade utan minne kommer ut, vill hitta ut, vill hitta sängen, barnen, en katt, kliva av tåget. De som när jag började jobba var över 70 år äldre än mig, de som nu ibland är blott 30 äldre än mig.

Men i förra veckan fortsatte jag en gång bortom den frågan. Då svarade jag att jag söker kärlek, flört, bekantskaper, sex. Men med honom, vilket jag inte skrev, handlade det bara om sex. Från min sida och hans. Vi skickade snaps. Som för att bli godkända. Han ville ses. Det var dags att komma ut. Och när jag kom ut är hans svar han att han bara träffar mig om jag tar hans kuk i stjärten. Jag svarade med en bild av min rumpa och ett ja, det får du. När han läst och sett mitt svar blockade jag honom.

Såg honom sen, en dag i solsken, han cyklade förbi mig. Hans ansikte såg nu ut som en råttas. En elak råtta. Om den varit en råtta i en tecknad film hade den haft gröna ögon och varit ond som fan.

Förrförra natten var jag inne på tinder igen. Såg S som jag träffade till och från förra våren. Han var då 25 år och gift. Han låtsades först inte förstå att jag var trans. Sen när han kommit, antagligen över mina bröst och mitt ansikte, när hans kåthet lagt sig, lät han sig förstå. Han berättade att det inte känts bra, att nästa gång vi sågs skulle jag bara få suga av honom. Men han blev kåt igen och struntade i vad han tidigare sagt. Han kom förbi. Han var ivrig de gånger vi sågs, hans käkar liksom pressades ihop, hans händer grep rastlöst efter mig, hans ögon gick i kors när vi höll på. När jag en gång nämnde det igen, att jag var trans, sa han att jag inte fick prata om det, att det gav honom ångest.

Han spottade mig i munnen och sa att han tyckte om mig. När jag inte reagerade  tog han med sina händer om mitt ansikte, han gjorde så vi fick ögonkontakt och sa igen att han tyckte om mig. Jag hade ingen reaktion på det, såg på honom frågande.

När han skrev, när jag såg att jag fått ett nytt meddelande av honom, blev jag så kåt att jag skakade. Berättade det för honom. Han svarade att han kände detsamma.

Han ville kalla mig hora, han skrev att han ville våldta mig. Vi bråkade om det. Han vill kissa mig i munnen och jag sa nej. Han ville att han och en av hans kompisar skulle ligga med mig. Jag sa nej igen. Det slutade den gången med att jag skrev ett långt meddelande om hur tråkig han var, hur osund hans "kärlek" till sex var, att jag inte ens varit nära att komma, vilket var sant, trots den skälvande kåtheten. Han läste mitt meddelande och började svara. Såg symbolen för att han skrev. Då tog jag bort honom, så inte hans svar skulle nå mig. Sen dess har vi inte hörts.

Det var då, förra våren och  sensommaren, för under högsommaren sa han sig behöva styra upp sitt liv, sitt äktenskap. I slutet av sommaren kom han på andra tankar.. Nu såg jag åter på hans bild i blädderhögen på tinder. Nu är han 26 år, säkert fortfarande gift. Han såg söt ut, de gröna ögonen, de stora läpparna. Jag swipar åt höger. Vi matchar. Jag ser på hans bilder igen. Lägger i från mig mobilen. Tar upp den efter en kort stund och tar bort vår matchning.

Dagsömnen.

Vakande efter bara fem timmars sömn. Kl 15:00 precis. Utan lust att somna om. Det är inte tyst, likt ett svagt sorl hörs livet utanför. Bor mittemot ett studenthus. Stort vitt, med korridorsboende. Bredvid det står ett hudrosa hus, även det fullt med studentbostäder. Bakom de husen finns en större väg och över den vägen ligger universitetet. Liksom en svag takt når mig, musik som dunkar på avstånd, stadigt och rytmiskt. Hör röster, inte skrik, inte påträngande. Det är valborg i dag. Jag ska jobba natten som kommer. Borde sova någon timma till, är trött, det känns först möjligt. Tänker på kaffe, på frukost, på gazpacho som behöver späs ut- råkade slänga i en hel lök, tänker på murgrönan som behöver ljus och min nu mörklagda lilla lya. Tänker på älgarna på svtplay, hur många fler har korsat älven medan jag sov. Sömnen jagas bort. Tröttheten består.

Har nu släppt in ljus för murgrönan, sitter med datorn i knät i sängen. Ska snart resa mig, diska, göra kaffe, dricka kaffe. Katterna sitter med blicken fäst vid mig, en i fönstret som ser stint på mig genom en glipa i gardin, hon låg nyss här i sängen, men när jag blev en rastlös kropp som vred och vände på sig, gick hon sin väg. Då kom den andra fram och hälsade, la sig en liten stund på mitt bröst för att sedan sätta sig i fåtöljen och iaktta varje grej jag gör. De vill ha mat. De väntar på att jag ska ge dem det. När jag kliver ur sängen kommer de följa efter mig, de kommer hoppfullt svänga in i köket, vänta där en stund. Om jag inte kommer efter och ger dem mat, kommer de leta reda på mig, där jag kanske sitter på toan, de kommer se på mig, jama lite, åter gå i förväg till köket, för att visa vägen. 

I fredags.

I fredags, kring kl 16, gick jag till Västerbottens Museets fik. Nu skulle dagdrömmen bli av. Hade en bok i väskan. Klädd i tröja, jeans och ett par gympaskor. Värmen fick mig att ångra jeansen. De tajta stumma jeansen.

Funderade på om jag skulle sätta mig inne i den nästan tomma lokalen, på uteserveringen, eller ta mitt kaffe och luta mig mot ett av friluftsmuseets gamla hus. Det blev det senare.

Satte mig mot en gul träport till ett rött hus med vita knutar. Läste inte vad det var för stuga, men skyltar finns som beskriver om det var en skolsal, lagård, boningshus osv. Tröja var vit och jag nojade om den skulle bli smutsig. Bestämde att jag inte skulle få instagramma hur härligt jag hade det. Definitivt inte lägga ut en bild av mitt fejs i stories, nöjt lutad mot väggen, med bok och cappuccino. Sms:ade istället med min moster. En vit storpudel passerade med fjädrande lätt gång i motljus och jag knäppte en bild i smyg och skickade till AK och då messade vi lite. Läste även lite i boken och solen värmde genom nakna mörka grenar.

Knopparna är små, eller var då små, mycket kan ha hänt under de två varma vårdagar som gått sen dess. Marken gråbrun och snöfri just där. Igår, på en promenad upptäckte jag att under träden i skogen var det fullt av snö, hård svartprickig snö. Att över nydalasjön låg blå blöt is. Men det som omgav mig på fredagen var barmark, björkstammar och nakna spretiga grenar. En gassande sol som fick den sena eftermiddagen att bli varm.

Satt så i en timme, messade med moster och AK, läste lite bok, stirrade ut på trädet och grenarna bakom mina solglasögon. Drack min cappuccino.

La ut på stories, la ut ljudet av något ihärdigt surrande från en fläktsystem på ev Sävargården, ev från Museet självt.

På vägen hem hämtade jag ut de vita jeans jag beställt. Passerade Ica och köpte kattmat. Ica var fullt av killgäng som luktade nyduschat och uppfräschat. Killar i gäng i samma längd. Även tjejgäng i samma längd, nyduschat och vanilj och långa hår. Redo för fredagskvällen. Tänkte att mina jeans luktar svett, att jag aldrig kan få ur den doften, att jag måste ha passerat genom dem, osynlig trots lång, som en doft av något de inte förstår, medan de förhåller sig till varann, spanandes.

Hemma provade jag de vita Jeansen, spelade in på stories hur mitt ass tog sig ut i dem via badrumsspegeln. Fick brinnande emojis från tre främmande män som följer mig. Tänkte så typiskt men kände mig nöjd. AK hörde av sig och vi tog en timme senare en promenad i skymningen.

Vedergällningens vägar.

Vedergällningens vägar heter boken jag läser. Trodde den hette Vedergällningar fram tills igår. Läser långsamt, inte ens varje dag. Inte efter nattpassen, då går det inte, försökte en gång, men mindes ingenting och fick hoppa tillbaka i boken.

Sen jag började läsa den har mina mardrömmar ökat. Skriven av Karen Blixen och om vackra flickor med vackert hår osv. Som så ofta i hennes böcker. Och något ont ruvar där under. Snart är den slut och jag vet delar av grymheterna, nu tycks bara ett avslut plana ut, efter den stora finalen av spänning, men vågar inte lita på det, läser på helspänn, väntar på en ny vändning, ny svärta som gör ett plötsligt utfall, och det smittar mina drömmar. Vaknade svettig och rädd efter bara just ha somnat i natt. Det var mörkt kring mig, mörkare än vanligt tyckte jag. Hade väntat mig dunklet från en gryning, men det var ett kvävande nattmörker som slöt kring mig. Mindes inte drömmen som väckt mig redo för flykt, allt som fanns kvar var skräcken, hjärtslagen, andningen.

Gick och kissade, tände ficklampan på mobilen för att hitta.

Somnade om och sov dåligt. Ska nog lägga mig igen en stund, få lite slummer, lite vila.

Våren.

Värmen har kommit. 18 grader i april får svetten att lacka. 18 grader i början av juli får en att huttra och förbanna att det nog inte blir någon sommar i år. Men nu är det april. I onsdags satt jag på Film i Västerbottens kontor, försökte lära mig en kamera, nu när mitt filmande ska bli mer självständigt. Bit för bit ska jag lära mig, in i klipprum och slutproduktion.

Bestämde med AK att vi skulle ses när jag var klar och hon slutat sitt jobb för dagen. Kl 16:40 gick jag mot henne genom stan. Hade för dagen min vita Britney Spears-Hood, ett par svarta vida jeans, liksom raka från att sitta tajta över asset, sen vidd ner till skorna. Skorna var de vita platåsneakers jag nyss blivit med. Håret var uppstatt med en klämma och jag hade ryggsäck, eftersom jag hade datorn med mig. För mig är detta en ungdoms look, sprungen ur kickersbrudarna jag ville va på 90-talet, då jag var grunge, men grunge utan ett val, det vara blev så. Ett par jeans jag hade till de nötts sönder, vit stickad tröja jag bar tills den fransade sig och sen ett tag till. En page jag satte fast bakom öronen. Hatade att köpa kläder då, en look som gick ut på att bli osynlig.

Nu tar jag igen, nu när det mode jag inte vågade ha då är tillbaka klär jag mig så. Lite generat i jazzbyxor eller de vita platåsneakers. Andades ut när jag såg en 40+morsa i liknade skor som mig, tänkte då att det kanske är vi, vår generation, som åter sätter dessa skor på våra fötter, för dagens kids är de helt ointressant.

När jag gick genom stan mot AK vågade jag iaf inte lyssna på eurotechno, som jag ofta gör när jag går, tänkte om det läcker ut ur öronen, att de jag passerar hör det hetsiga dunket kommer jag läsas som en åldrad kvarleva från då, hon som aldrig bytte stil, likt ett original. Lyssnade istället på Milva, vemodiga italienska 70-tals ballader.

AK och jag gick längs älven i den varma kvällssolen. Vi gick till ICA Maxi. Vi skrattade och flamsade som vanligt. Vi köpte nåt att äta på Big Boy, ett burgarställe utanför Maxi. Vi köpte trosor och lite lakrits på Maxi. Vi köpte godissedlar av nyfikenhet. Vi såg en snygg ung man. Vi kunde inte sluta prata om honom på en stund. Som en nallebjörn och en grekisk gud i ett. Med skägg och muskler, hy och hår som honung. Han bar två kassar, hans flickvän, en som såg osminkat rar ut, bar inget. Och vi såg på och dånade lite. När vi dånat klart smakade vi godissedlarna och de var som oblat som slickade fast i gommen.

Det var ännu varmt när vi gick längs älven hemåt, via östra station. Utanför östra station började jag återge något jag sett i en serie, något jag tyckte var roligt, jag gjorde grimas och pratade med rolig röst. AK skrattade artigt, för att återge något blir aldrig lika roligt som ursprunget. Just när jag är klar, när jag låtit min gälla röst tystna, mitt ansikte släppt grimasen, ser vi båda en till vacker man. Skägg även nu, hy som en gud, men mörkare. Inte honung, kanske som näver på ett träd, nä, hittar ingen passande liknelse. Vi kommer av oss, jag ångrar att jag just gjort mig rolig, att han nog såg det, hört rösten, sett ansiktets förvrängning, för det är bara vi där. Jag, Ak och Han. Han ser mot oss. Kanske ett litet leende på hans läppar, kanske inte. Antagligen åt oss isf. AK börjar prata tafatt, men tar vid i ett ämne vi släppt några hundra meter tidigare. Jag svarar med en röst full av luft och lite spänst, som ett andetag, en tyst viskning. Vi blir tysta. Går sida vid sida och så ser vi hur den vackre mannen cyklar förbi oss, vi ser honom försvinna i grusdammet och då börjar vi prata om hans skönhet.

En stund senare skiljs AK och jag åt. Klockan har blivit 19:30.

Grå no. 2.

Tidigare i veckan har jag tagit min gröt, ca kl 4:30. Gått till rummet mellan avdelningarna, dragit upp persiennerna så gryningen utanför ska synas, satt mig i soffan. Suttit där och ätit min gröt, sett det blå ljuset utanför, den öde gatan, de lysande skyltarna ovanför butikerna på Hagaplan, himlen över allt detta, en himmel som lyser i turkost och rosa och skirt blått.

När jag denna morgon, vid ca samma tid, gått till rummet mellan avdelningarna, när jag dragit upp persiennerna, satt mig i soffan för att äta gröten, var gryningen utanför grå. Inget blått, knappt någon styrka i butiksskyltarnas lampor, en himmel lila gråvit och platt som den igår. Termometern visar på 9 plusgrader. Det är varmt en tidig morgon i mitten av april. En varm gråmulen dag tar sin fart.