De halvt öppna ögonen.

Kunde inte förmå mig att vakna idag. Skulle upp tidigare då ingen arbetsnatt väntar. Men tryckte på snooz och efter två timmar låg jag äntligen vaken och stirrade i taket. Egentligen kändes det inte bra, hade inget hopp om att det som var kvar av eftermiddagen och kvällen skulle bli bra. Visste inte varför jag var så håglös, men tänkte att det är att jag jobbat två nätter på raken och nu ska vända tillbaka dygnet och bara gett mig några timmar att sova, även om det blev två till, som var 9:e minut stördes av snoozlarmet.

Gjorde min frukost. Åt. När jag hade yoghurten med nektariner och muslin kvar, tänkte jag att jag måste ut, ut och gå och frågade Anna-Karin om hon ville joina. Vi bestämde att mötas kl 19. Medan jag sminkade mig började jag messa med min moster. Vi skickar meddelanden till varann när det är helg. Idag är det fredag. Jag berättade om min morgon. Om en boende. Att han hastigt blivit sämre. Det var ett glapp mellan nattsköterskan och dagsköterskan. Jag  gick in till honom, på väg till datorn för att logga ut, såg att nu är det snart slut. Försökte få tag i anhöriga, så det skulle hinna hit och ta farväl, men de anhöriga svarade ej och minuten senare låg han död. Tyst gick han bort. Från nattens tidiga vrål, den rastlösa kroppen som fått lugnande och smärtstillande och nu helt stilla gått över från liv till död. Andningen som blev tystare och tystare, mindre och mindre häftig, med de halvt öppna ögonen. De halvt öppna ögonen som slutat se. Oscar höll hans hand. Sa när jag kom in att snart är det nära. Jag såg en stund på mannen i sängen, sa att det nog är över, att han redan är död. Så tyst, så liten, var övergången. Att vi inte ens var säkra. Vi stod tre stycken över honom. En kände hans puls, en kände på hans mage, jag höll min hand nära hans mun. Inget tecken på liv. När jag nu skrev om detta till min moster, medan jag sminkade mig, kom tårarna. De blev till rännilar i min foundation, vita bäckar genom rosa rouge. Tankar på det jag kanske missat, att om jag en halvtimme tidigare hade sett vart hän han var på väg, kanske hunnit få tag i både nattsköterska och anhöriga. Om det fanns ett lidande, smärta och oro jag kunnat lindra.

Mötte upp Anna-Karin och kvällen var varm. Vi gick i t-shirts och jeans genom skogen. Myggor bet mina anklar, där en glipa mellan socka och jeans lämnat huden bar. Vi flydde ur skogen när myggen blev för intensiva. Vi gick till Willys på Ersboda. Vi köpte mango och stjälkselleri, jag köpte grön paprika, vi köpte varsin sorts lakrits. Ute var det ännu varmt när vi strosade över handelsområdet, som nu var öde. Vi gick över mariehemsängarna där ungdomar drog ihop till fest och andra ägnade sig åt olika sporter. En familj matade änderna i dammen. Den varma luften bildade ett dis som solen förgyllde.

Hemma, efter att jag ätit nästan alla lakrits jag köpt, efter att jag ätit en mango, druckit en kopp te. Reser jag mig upp, ser på min murgröna som hänger från taket, tänker att jag ska känna om den behöver vattnas, men råkar då få hela krukan att gå i golvet. På min matta rullar blöta lekakulor från den spruckna krukan. Platsen där den hängde i taket känns tom, utan det gröna lövverket, plantan kläms in mellan kaktusarna som för en knapp tillvaro uppe på en garderob, i väntan på att jag ska besegra betongväggen och få upp hyllan. En utgift till. En kruka att köpa.