Men jag städade inte. Jag gjorde rent köksfläkten. Det tog längre tid än jag räknat med. Jag bytte till rena sängkläder i sängen. Försökte för tredje dagen boka en tvättid men systemet verkar inte funka och allt jag möts av är en röd text som ber mig försöka igen alt kontakta administratör. Kämpade ändå på i en timme med tvättiden, fast jag förstod att det var lönlöst.
Ångesten kom igen. Den jag skrev om tidigare. Om när jag inte trodde mig få luft. Nog har jag anledningar att ha ångest och är det ångest vet jag varför, men jag har ändå trott mig må bra. Därför funderar jag även på om det är en fysisk åkomma, diabetes eller att blodtrycket rusat i höjden igen. Men ärligt så är det nog panikångest, kände så här för 25 år sen. Mina första år på gymnasiet kunde händerna svälla sig vita och oböjliga av ångesten. Synen fick blinda fläckar och balansen blev opålitlig. De fann då inget fysiskt fel och efter fyra år kom attackerna aldrig mer igen. Även här försvann minst en timme. Kanske två. Såg klipp med skådisar som pratar om sitt skådespeleri. Jane Fonda, Tiffany Haddish och Natasha Lyonne. Det lugnade. Inte för att jag minns vad de sa, men de var färgglatt klädda i upplysta miljöer.
Utanför lät brännbollsyran hela den soliga dagen. När kvällen kom, kom regnet. Ljudnivån från yran ökar och blandas med det forsande vattnet. Jag duschar och äter och försöker hålla tankar och andning i styr. Jag går sedan ner till Ica. kl är nog kring 20:00 nu. Det ser ut att skymma, men är antagligen regnmolnen som ligger tunga och blöta över mig. Det rör på sig ute, unga människor skyndar fram, musiken hörs, regnet hörs, ser en stor karusell resa sig mot den gråblå himlen. Den glittrar och byter färg och likt en pendel tippar ena änden mot marken och den andra änden reser sig mot skyn. Jag skyndar min gata fram, vinden tar tag i jackan och sliter den bakåt, jag knäpper den och fingrarna blir stela av det kalla regnet.
Inne på ICA är det fullt. De som inte ska in på yran har sökt skydd inne bland hyllorna, de är unga, så unga som jag var när vi hängde utanför yran under tidigt 90-tal. Då regnade det inte, vi såg alla som köade, vi konstaterade att 23 åringar var för gamla för att följa modet. Vi satte oss sedan bakom själva området, vi hörde musiken ut. En man kom fram till oss, han hade runda glasögon och lockigt blont hår i en hästsvans. Han frågade om vi hade en kniv, en nyckel, något att skära med. Han hade ett band spänt runt sin överarm, ett band han nu ville skära av. Vi hade just sett honom använda en spruta i en ven under bandet på överarmen. Vi sa att vi inte hade något åt honom. Han gick vidare. Han såg sund ut. Vältränad. Kanske var han 23 år. Jag förstod inte då riktigt vad jag sett.
Jag följer min lista inne på Ica, handlar för arbetshelgen och morgondagens storkok. Betalar och fyller en kasse och min väska. Utanför ser jag mot området och karusellen. Vinden tar i, folk skyndar fram. Hemma dricker jag juice med is. Fyller på glaset med mer juice och mer is när isen smält. När jag druckit tre glas kokar jag en stor kopp te som jag bälgar i mig. Regnet forsar vidare utanför, slår mot plåt, musiken mullrar dovt genom väggarna. Jag ser ett klipp från inspelningen av Franco Zeffirellis Romeo and Juliet. Oliva Hussey dansar med några unga manliga motspelare till groovy musik. Hon är klädd i en stor ljusblå kaftan, killarna har smala jeans och tajta skjortor, en har solglasögon. I nästa klipp sitter Franco med sina unga skådespelare kring sig på en gräsmatta. Franco har en smutsrosa sidenkaftan. Allt andas en gången tid, en magisk lekfull tid. iaf för en sentimentaliker som jag. Musiken från konserten utanför mitt hus tar i, likt en explosion, en ljudvåg som rullar fram mot mig, väller genom min vägg, får fönstren att skälva, i dess eftermäle hörs en kör av röster, som änglasång, sen kommer mullret i mindre vågor, stadigt, pumpande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar