Sheltien.

Efter att jag suttit i solen mot husväggen på Gammlia i fredags. Då vi hade sommarvärme. Gick jag genom en liten skog mot mitt hem. En man stod framför mig mitt på stigen, böjd över sin mobil. Vid hans sida stod en sobelfärgad Sheltie. Mannen reagerade inte på att någon kom bakom honom, han bara stod där lite böjd. Men hunden såg mot mig. Den svarta runda nosen, den halvöppna munnen som såg ut som ett leende, de svarta pigga ögonen. Hunden kom sakta mot mig, jag böjde mig ner. Mannen var bara en liten bit framför mig nu, ännu böjd över sin mobil, inget i hans kropp tydde på att han märkt att jag nu satt på huk bakom honom och klappade hunden. Hunden och jag var tysta. Hunden luktade på min hand, några klapptag, jag reste mig upp, gick förbi mannen och mot hemmet, den lilla hunden följde mig några steg.