Våren.

Värmen har kommit. 18 grader i april får svetten att lacka. 18 grader i början av juli får en att huttra och förbanna att det nog inte blir någon sommar i år. Men nu är det april. I onsdags satt jag på Film i Västerbottens kontor, försökte lära mig en kamera, nu när mitt filmande ska bli mer självständigt. Bit för bit ska jag lära mig, in i klipprum och slutproduktion.

Bestämde med AK att vi skulle ses när jag var klar och hon slutat sitt jobb för dagen. Kl 16:40 gick jag mot henne genom stan. Hade för dagen min vita Britney Spears-Hood, ett par svarta vida jeans, liksom raka från att sitta tajta över asset, sen vidd ner till skorna. Skorna var de vita platåsneakers jag nyss blivit med. Håret var uppstatt med en klämma och jag hade ryggsäck, eftersom jag hade datorn med mig. För mig är detta en ungdoms look, sprungen ur kickersbrudarna jag ville va på 90-talet, då jag var grunge, men grunge utan ett val, det vara blev så. Ett par jeans jag hade till de nötts sönder, vit stickad tröja jag bar tills den fransade sig och sen ett tag till. En page jag satte fast bakom öronen. Hatade att köpa kläder då, en look som gick ut på att bli osynlig.

Nu tar jag igen, nu när det mode jag inte vågade ha då är tillbaka klär jag mig så. Lite generat i jazzbyxor eller de vita platåsneakers. Andades ut när jag såg en 40+morsa i liknade skor som mig, tänkte då att det kanske är vi, vår generation, som åter sätter dessa skor på våra fötter, för dagens kids är de helt ointressant.

När jag gick genom stan mot AK vågade jag iaf inte lyssna på eurotechno, som jag ofta gör när jag går, tänkte om det läcker ut ur öronen, att de jag passerar hör det hetsiga dunket kommer jag läsas som en åldrad kvarleva från då, hon som aldrig bytte stil, likt ett original. Lyssnade istället på Milva, vemodiga italienska 70-tals ballader.

AK och jag gick längs älven i den varma kvällssolen. Vi gick till ICA Maxi. Vi skrattade och flamsade som vanligt. Vi köpte nåt att äta på Big Boy, ett burgarställe utanför Maxi. Vi köpte trosor och lite lakrits på Maxi. Vi köpte godissedlar av nyfikenhet. Vi såg en snygg ung man. Vi kunde inte sluta prata om honom på en stund. Som en nallebjörn och en grekisk gud i ett. Med skägg och muskler, hy och hår som honung. Han bar två kassar, hans flickvän, en som såg osminkat rar ut, bar inget. Och vi såg på och dånade lite. När vi dånat klart smakade vi godissedlarna och de var som oblat som slickade fast i gommen.

Det var ännu varmt när vi gick längs älven hemåt, via östra station. Utanför östra station började jag återge något jag sett i en serie, något jag tyckte var roligt, jag gjorde grimas och pratade med rolig röst. AK skrattade artigt, för att återge något blir aldrig lika roligt som ursprunget. Just när jag är klar, när jag låtit min gälla röst tystna, mitt ansikte släppt grimasen, ser vi båda en till vacker man. Skägg även nu, hy som en gud, men mörkare. Inte honung, kanske som näver på ett träd, nä, hittar ingen passande liknelse. Vi kommer av oss, jag ångrar att jag just gjort mig rolig, att han nog såg det, hört rösten, sett ansiktets förvrängning, för det är bara vi där. Jag, Ak och Han. Han ser mot oss. Kanske ett litet leende på hans läppar, kanske inte. Antagligen åt oss isf. AK börjar prata tafatt, men tar vid i ett ämne vi släppt några hundra meter tidigare. Jag svarar med en röst full av luft och lite spänst, som ett andetag, en tyst viskning. Vi blir tysta. Går sida vid sida och så ser vi hur den vackre mannen cyklar förbi oss, vi ser honom försvinna i grusdammet och då börjar vi prata om hans skönhet.

En stund senare skiljs AK och jag åt. Klockan har blivit 19:30.