Svullnad no2.

Mitt ansikte fortsatte vara svullet under natten. Knäppte pikén jag har på arbete upp till översta knappen. Ovanför kragen svällde hakan över, läpparna som smala fylliga korvar, näsan som nosen på en tapir, kinder likt ett köttigt böljande åkerlandskap, ögon som små glipor. Jag kände knappt igen mig när jag passerade speglar, vilket en gör i mitt arbete, varje toabesök för de boende, de som behöver hjälp, och min blick som letar upp mig i spegeln vi passerar. Alltid. Varje gång. Även i tvättstugans fönster mot de timmar natten fortfarande är mörk. Står och viker tvätten med mig själv i dubbla konturer mittemot. Öppnade fönstret i den tvättstuga där det löstagbara vredet fastnat. Ställde mig så jag såg ut i natten och fick den svala luften mot mig. Fri från spegelbilden och en paus från tork-skåp och tumlaren värmer. I den andra tvättstugan fick jag finna mig i värmen och spegelbilden som stirrade mot mig.