Om nätterna.

Inte ens halva arbetsnatten har gått och redan har himlen börjat ljusna. Turkosa flammor i den mörka rymden. Natten är så stilla. Inte bara lugn, tiden står liksom still. Igår natt, på en annan avdelning, den jag brukar arbeta på, fanns en oro. Där finns boenden som skriker i sin drömmar. Denna natt var de tysta, sov lugnt och fint. Men jag hörde skrik. Inte deras skrik, inte gamla röster som luftade sin ångest. Utan barn. Från långt bort. Där och då, på avdelningen närmast marken, såg jag ingen gryning, såg bara mig själv speglas i fönstren mot natten utanför och hörde de unga röster som ropade fjärran ifrån.