Fåglar.

Ett svagt knak från fönstret. Sen ett till. Jag ligger i soffan, Jussi uppe på ryggstödet, Montzi vid mina fötter. Jag trodde först att de var dem som var vid fönstret, ruckade på en kruka. Reser mig, ser efter. En svart himmel bakom glas. Krukorna står på sin plats. Dörren till uteplatsen tycks stängd. Jag trycker på den stora krukan som står vid dörren, samma ljud som knaken nyss. Lägger mig i soffan. Lite spänd.

Senare, när jag lagt mig i sängen, läser i K, hör jag fåglar sjunga. Kvittret hörs in. Tydligt och skarpt. Luften rör sig över min hand, ett stråk av en sval vind. Reser mig. Särar på gardinerna. Utanför har natten ljusnat, en blå dimma runt det orangea skenet från gatlysena. Ser inga fåglar. Hör dem bara sjunga. Känner på dörren, den är stängd. Spanar efter sprickor i fönstren. Inga sprickor. Har nämligen aldrig hört fågelsången nå in i min lägenhet, inte genom fönstren som inte går att öppna, inte genom dörren ut när den är stängd. Tillbaka i sängen. Åter spänd. Är det ett omen. Ett förebud. Dessa fåglar som sändebud. Vad kan hända när jag släckt lampan, i mörkret? Har något tagit sig in. Genom de låsta dörrarna, genom fönstren som inte går att öppna.