Mer Montzi.

Tog bussen till arbetet igår kväll. Klev ut genom porten och tänkte nä, jag går inte. Det var första gången jag tog bussen till mitt jobb. Fick vänta i 20 min, det var studenter överallt, de väntade på bussar, de cyklade förbi, de satt på bussen, de minglade med och hejade på varann och pratade om när de kommit hit till Umeå och var de skulle bo och jag vet inte vad mer de pratade om. Vissa hade orangea T-shirts som det stod läkarprogrammet på. Bussen var lite sen och jag anlände ändå 30 min innan mitt pass skulle börja.

I natt satt jag vak, scrollade igenom mobilens bilder av Montzi. När hon var kattunge och sov på min axel. När hon liten och mjuk sov på rygg lite här och där beroende på var hon somnade, för hon somnade här och där, liksom mitt i sin lek. De där ögonen och den ständigt förvånade uppsynen som hon behöll livet ut. Sitt korta lilla liv, i november skulle hon blivit fyra år. 

När jag kom hem nyss väntade jag mig att hon skulle vara här, fast jag mött Karin utanför och vi pratade om att Montzi nu är död. När jag hällde upp mat till katterna hällde min kropp upp till tre katter fast det bara fanns två skålar. Jag fick plocka upp de två köttbollarna som hamnade på brickan som ska skydda golvet från matkladdet.

Montzi och Jussi syntes ihop på så många bilder. Det såg ut som att det var de två som var bästisar och bundis och på en av de sista bilder jag tog av Montzi så har hon krupit nära Jussi under en stol i sovrummet. Det var den 17/8, för tolv dagar sen. Jussi slickar Montzis päls på bilden och när jag kom hem i morse, alldeles nyss, så kom inte Jussi och mötte mig, så som hon, Montzi och Majsan brukat göra så sent som förra helgen.  Bara Majsan rundade dörrposten ivrigt. Jussi låg kvar i klösklättermöbeln och hade större ögon än vanligt. 

Men när jag scrollade alla dessa bilder av Montzi började jag tänka att jag kanske missat att hon varit sjuk längre än nu och då i maj. Att den katten som var på bilderna var så kavat och framåt. Eller var det kattungen i henne? Men att jag missade hennes hälsa pga alla turer med Jussi och sen Majsan. Att en katt sakta tynade bort obemärkt. Att hon blev mer och mer sovande och mindre och mindre upptäckter och förödelse av allt jag tycker är vackert i mitt hem.

Jag saknar att ha en katt som ser ut som en katt. Jussi och Majsan är som pälsbollar, runda former, stora runda tassar, korta ben, de där fluffiga kinderna och deras sammanlagt tre klot till ögon. Montzi var en sagokatt, en slank och fluffig stjärna med ögon som tycktes overkliga.

Gänget som nyss var.

Nu finns bara tre av dessa sex ögon kvar. Två av dessa tre katter. 

Montzi

 Hon fick somna in idag. Hon började gömma sig under badkaret, hon fick tvångsmatas, hon gick rastlöst av och an och fann ingen ro i kroppen, eller låg helt still på en och samma plats en hel natt. Medicinen hjälpte inte, knölarna på halsen bestod. Hos veterinären idag fann de fler knölar längre ner på bröstkorgen. De sa att jag kunde få tid i Sundsvall eller i Luleå för fortsatt utredning. Jag såg framför mig hur jag skulle få tvångsmata Montzi ännu mer, ändå få i henne så lite, se henne obekväm och liten och sakta tynande pga ett hopp om att allt skulle bli bra. Resor på ca 4-5 timmar och sen tillbaka för att se om hon skulle ha en chans att bli frisk. Tänkte på hur Montzi jamat och velat ur väskan under de 40 minuter det tar att åka till Vännäs. 

Så jag sa att hon skulle få somna in. 

Veterinären stack i hennes ena tunna framben, två infarter, men något blev fel, hon fick raka det andra benen och stack så i det. Efter injektionerna var hon död. Liten och slapp och jag pussade hennes mjuka huvud och Mysan grät och jag ville brista.

Världens sötaste katt var död. Vi lämnade henne i rummet. 

Hemma igen bjöd jag Mysan på omelett. När hon gått tog jag port sprutan jag gett Montzi mat med, tog bort en matskål, ville inte påminnas om henne. Tvättade av sminket, kröp in i mitt sovrum, slumrade ca 1 timme, kanske nog för att orka jobba natten. Vaknade med ett ryck kl 15:40. Började tänka på Montzi igen, på klösmärkena hon gjort på en kökslåda, på hur hon velat få upp klädkammardörren så ofta och slagit mot den, hur hon öppnat städskåpet och klättrat in och satt sig bredvid dammsugaren och jag tänkte att de ljuden, de av hennes dörröppnarkrafsande, kommer jag inte höra igen. Hon kommer inte slänga sig över min skolbok när jag pluggar, hon kommer inte lägga sitt huvud på min hand när jag försöker äta. Hennes rosa lilla nos kommer jag inte pussa igen. Hon kommer inte sträcka ut sig på kökgolvet om mornarna när jag kommer hem från arbetet. Hennes stora blå ögon ser inte mer och jag kommer aldrig mer titta in i dem och tänka att detta måste vara världens sötaste katt. 

Fredagskvällen.

 Skulle gått på utomhusbion ikväll med en vän, men hon ställde in och jag ville inte gå själv. Så jag använde en av Drakenfilms gratisbiljetter till Kärlek & Avund. 

Cyklade ner på stan och där var fullt av liv, studenter som vimlade runt, människor som fyllde gator och uteserveringar. Inne på bion var vi sex stycken. Ett gråhårigt par på dejt. Sen vi fyra som gick ensamma och satt utspridda.

Filmen var rolig, log hela tiden. Drömmen om ett Europa, om caféer och kultur och kärlek och strul och jag ville nog inte att den skulle ta slut. 

När jag gick hem låg solen lågt, luften var disig och orange. Grönskan var fyllig och tung. Vimlet av folk hade tilltagit, bilar brände långsamt fram med allt från dansband till elektroniskt dunk dånade ur nedhissade rutor. Jag ledde cykeln, ville se allt liv, höra ljuden. Ledde cykeln förbi Döbelnspark där utomhusbion skulle vara. Där var riggat, en stor duk uppspänd, kulörta lyktor kring ett uppspänt partytält där de såg ut att göra sig redo att sälja popcorn och annat. Några satt framme vid duken, antog att det var dom som riggat och nu väntade och vaktade inför visningen som skulle börja när mörkret lagt sig kl 21. Några steg senare hoppade jag på cykeln. 

Augusti gick.

 Det kom soliga mornar då jag cyklade hem från jobbet, tog vägen längs Nydala, ner genom Tomtebo, Carlslid och Ålidhem. Det var öde och lugnt. Nån av arbetsnätterna var tropiskt varm, 20+ och varma starka vindar. Vi samlades på en balkong, några av nattarna, Susanne rökte och sa att vädret gjorde henne sugen på oliver och rosé.

Jag köpte och åt Tweek Sweets. Jag köpte mer Tweek Sweets på nätet, jag handlade tröjor och klänningar till filmen, jag handlade massa filmer. En strid ström av leveranser i postlåda, i instabox, att hämta ut hos postombudet. 

Det var regn varje dag jag spelade in film. Nästan varje dag. Kom igång. Eva K kom och vi gjorde vår scen. Jag kom på en ny scen och Victor ställde upp. Vi åkte hans cabriolet och byggde en scen kring den. Han sa något som väckte ett svagt minne, något jag ignorerat, nåt om inställningarna, att materialet kommer hacka. 

Fick ont i magen. 

Hade spelat in i en månad. I mitt minne var tagningarna otroliga, de var vackra, det hade varit ett otroligt ljus och skuggor i dramatiska gråskalor. Och nu var kanske allt förstört, min chans att ta mig ett steg till, ta mig till nästa nivå, våga drömma om startsladden. Jag trodde att jag förstått vad bländaren var. Jag trodde jag använde den rätt. Jag trodde jag var Josef Von Sternberg och Marlene Dietrich i en. Att detta skulle bli min The Devils is a Woman och så verkade allt redan kört.

Jonna började jobba. Fem nätter ihop. Vi gick till arbetet och hem. Hittade ny vägar varje kväll och varje morgon. Genom Lill-Jans-skogen, genom Olofsdal, genom universitetsområdet, genom Nydalahöjden. På söndagsmorgonen gick vi längs nydala. Ut på bryggorna, kände solen värma. Vattnet hade blivit klart, så som det blir framåt hösten. Vi såg fiskar. Vi strosade vidare. Vi pratade. Vi tog adjö av sommaren. För morgonen efter skyndade vi, skolstart kl 08:30. Vi slutade kl 07:15. Jag hann göra en kopp te och en smörgås. Vi tog oss igenom det digitala uppropet. 

På tisdagen kom min pappa, jag var stressad, trött, hade ännu en kursstart. Jag skrek och grät och slängde i dörren upprepade gånger och var elak och hotade slänga ut honom inom loppet av tre timmar. Vi blev vänner igen. 

Hans andra dag här blev Montzi sjuk. Något med ögat. Jag fick en akut veterinärtid i Vännäs och blev stressad över hur jag skulle ta mig dit. Min bror ställde upp men sen så ändrade veterinären tiden och så kunde inte min bror längre och jag fick åter leta efter nån med bil. Linus körde mig dit, han stannade med mig. Veterinären pratade engelska, det var en skada på ögat och hon upptäckte även två stora knölar på halsen som hon inte förstod vad det var. Montzi hade gått ner i vikt, från 2,8 till 2,6. Hemma igen har hon fått ögondroppar och antiinflammatoriskt. Hon är antingen närgånget kelsjuk eller gömmer sig under badkaret. Hon äter lite, små tuggor.

Idag var min bror här på lunch, det var första gången pappa och han sågs på flera år. Pappa åkte hem till Östersund kl 14:30. Jag skyndade till Film i Västerbotten för att se hur hackig min film blivit. Bara scenen i bilen var ryckig och oharmonisk, den som skulle vara en kliché av romantik. Såg stressat igenom allt jag filmat. Oskärpa här och där och skärpa där på en flaska ute i kanten och två suddiga personer mitt i bild och så dåligt spel och tafatta kroppar och allt det magiska jag fantiserat fanns, fanns inte. Pratade med Mysan och Mimmi i telefon medan jag höll på att scrolla genom filerna och hoppet om en film som skulle ta mig till nästa nivå dog. Mot fönstret slog regnet hårt, Mimmi låg på en takterass i sol i huset där hon bor.

Nu är det kväll och jag ska dricka té. Montzi ligger på en matstol bredvid. Jag har tagit fram lite tunnskuren kalkon som jag hoppas hon ska äta av. Jag är nyduschad och våt om håret, tror att jag luktar fräscht och rent. 

Menschen am Sonntag

I början av sommaren, innan midsommar, såg jag People on Sunday. Inspelad i Berlin sommaren 1929. Regissör Robert Siodmak, manus Billy Wilder. Unga människor som arbetar hela veckan, en flicka i butik, en ung man är chaufför m.m. På Söndag drar två vänninor och två unga män och badar. De tar tåget, de flörtar, de har med sig skivspelare och spelar musik högt och stör andra, de äter korv och de hånglar, är svartsjuka, de åker båt på sjön och larvar sig och har kul. Den tunna handlingen fylldes ut av klipp av barn som leker, unga gossar som gör grimaser, tjocka tanter som badar, samt ansiktet av vanliga Berlinare, unga som gamla den sommaren 1929

Filmen spelades in 11 år efter första världskriget och tio år innan andra. Fyra år innan Nazisterna tog makten och fick filmens upphovsmän att fly till USA pga att båda är judiska. I Berlin 1929 blommade kulturen, teater, opera, filmerna. Queera hade på vissa ställen kunnat vara queera öppet, det fanns hopp om framtiden. Nyss stor fattigdom som följd av nederlaget i kriget som slutade 1918.

Det är bitterljuvt att se filmen, se unga människor vara unga i en paus i grymheten, en tid av hopp i Berlin 1929. Vissa skulle få fortsätta vara unga och glada, andra fick först lögner spridda om sig, en misstänksamhet som väcktes, sen restriktioner, fick gömma sig, fly eller sättas i läger och där dö i massor. 

Nu har vi en regering som tagit stöd av ett politiskt parti som började som nynazister. 20% av de som röstade röstade alltså på ett parti som grundades av människor som tyckte att Hitler hade mer än en poäng, att han stod för en ideologi som är bra. Resterade ca 30% röstade på partier som var tydliga med ett samarbete med detta parti. På nätet sprids det lögner om vaccin och lögner om public service. Folk känner sig lurade och är misstänksamma och hittar teorier om Illuminati och Deep state och världsomspännande pedofilringar och känslorna flödar, ilskan flödar. Ilska och rädsla och lögner. Vi tycker vi förtjänar det välstånd vi har och vill ha mer, inte dela med oss, vägra förstå att vi haft sån otrolig tur att födas eller leva här. Att trots vårt hårda arbete så sliter majoriteten av jordens befolkning lika hårt eller hårdare än vi bara för att klara dagen. 

Och istället för att vara arga på kapitalister som inte vill betala skatt och bidra till samhället, på personer och koncerner som skor sig på att driva skolor och tjäna miljoner på våra skattepengar, på att forna nazister sätter agendan och privatiseringen urholkat järnvägen och dess underhåll så är folk arga på de som demonstrerar mot miljö- och klimatpåverkan för att de gör det på fel sätt. Jag vill bara håll upp en spegel mot de upprörda skamlösa människorna och önska de ser vad jag ser när jag hör dem orera upprört och skrämt, när de våldsamt släpar iväg nån eller verbalt kräks över Greta eller andra demonstranter. 

Men se Menchen am Sonntag, den är alldeles ljuvlig och vacker och stökig och magisk. 

Mitten av juli.

 Badade i älven, jag och Agnes sa till våra brorsbarn att vi nog bara skulle doppa oss. Tanken på älven och dåliga bottnar och kallt strömmade vatten lockade inte. Men när vi kom i hade vi ingen lust att ta oss upp. Den kvällen gick vi en stig hem till min bror. Min bullriga bror ropade förmanade åt oss att skynda på och om hur vackert det var.  Det var vackert. Grönt och frodigt och över ängarna låg solen lågt och gyllene. Min bror bor i en del av stan som ser ut som landet, som lurar en att tro att en är långt från asfalt och raka björkkantade gator. Vi la pussel ute på verandan och hann inte bli klara innan sista bussen gick hem. 

Började jobba igen. Fyra nätter. Fyra lätta nätter då de gamla var rara och ångest och smärtbefriade. Som en dröm. Cyklade omvägar hem på öde gator på morgonen. En av dessa mornar ropade en man på mig. Han kunde mitt namn och när han presenterat sig kände jag igen honom. Vi hade gått folkhögskola samtidigt och då var han ung och välkammad och ytterst trevligt och nu var han lurvig och vildvuxen och fortfarande väldigt trevlig. Han stod och rökte och väntade på bussen hem från sitt nattjobb.

Jag fortsatte träna de där 16 minutrarna med Jane Fonda mellan mina arbetspass.

På lördagen gick Signe och jag och såg Barbie. Min vän Tamara följde med och Signes kompisar Sara och Sebastian. Barbie var oerhört rar och väldigt rolig och vi var glada efteråt. Några i salongen hade klätt sig i rosa, bla min syster. Vi åt på Taj Mahal och kring kl 21 cyklade vi hem.

Jag började se Ugly Betty. Ser och gråter. Blir så rörd  av hur hon kämpar och är så snäll och den queera systersonen som får vara queer och älska mode och musikaler och hudvård. 

På söndagen cyklade jag till Avion. Där var det folk, det vimlade, myllrade. Det var en grå dag med tung luft som gjorde en andfådd lätt och inte lockade någon till stranden. På Ikea handlade jag en ny kudde, ett drapålakan, en lampa. När jag var klar och började cykla hem var jag oväntat pirrig, nästan salig, över utflykten. Att jag lyckades ta mig dit. Att jag fått saker gjorda och sen blev jag ledsen och nära gråten, kanske var det hunger eller nåt hormonellt eller så var det för att jag tappat tron på att jag ska klara något och insikten av mina lågt ställda krav och hur svårt jag har att ens leva upp till dem som slog till.

Igår var Signe och jag hos mamma. Hon ville att vi skulle gräva upp rabatten och flytta blommor så det skulle blomma under hela sommaren. Vi blev jordiga och när vi var klara och fikat lite cyklade vi till Maxi, köpte rökta räkor, vitt fluffigt bröd och aioli, vi köpte ostar och kex och hemma hos mig slängde vi i oss maten och såg Tár. Jag ÄLSKAR Tár.

Imorgon börjar jag jobba igen, fem nätter.

 

Filminspelningen no3.

 De där timmarna den där dagen då jag spelade in film, de var lätta, de rusade fram, jag blev uppslukad och att jag skriver att jag inte lyckades med något, ja det stämmer väl, men jag tror också att jag lyckades fånga något bra, något användbart. Jag tror liksom båda och pga gammal dator kan jag inte se, så jag måste låna en bättre dator, typ film i västerbottens-dator vilket är den jag klipper på, för att se och jag tänker att jag borde fixa mitt hår och spela in igen för många har frågat: har du färgat ditt hår själv? Så jag ser kaos ut i håret. Liksom vid första anblicken kaos. 

Filminspelningen no2.

 Bakade knäckebröd och sen åt jag massa knäckebröd den kvällen då de var nybakta. Jag tuggade och tuggade. Segt och hårt och intensivt tuggande macka efter macka. Tidigt morgonen efter vaknade jag av att musklerna från käken och upp över skallen spände och ömmade. Somnade om och när jag sen vaknat ca kl11 igen var jag i en dimma. Trög i skallen. Trög och öm med skallen ständigt kramad av musklerna. Jag var säker på att dagen var förlorad men av någon anledning blev det den dagen jag spelade in det som skulle göras.

Jag arrangerade matbordet. Jag ställde fram kameran. Jag spelade in scenen om och om igen. Till det att Montzi lessnade och rusade iväg. Det blev en paus och en stund senare spelades en ny scen in. Om och om igen till det att Montzi bara rusade iväg. Jag blev nog aldrig bra. Och skallen var tom. Musklerna stela. Försökte le fromt, men mungiporna var tunga, mungiporna började darra i anspänningen av att le.

Hade mutat mig själv med tanken, tillåtelsen, att den dagen jag spelat in de första scenerna så skulle jag få köpa godis. Handlade på Coop, blev till mig över deras utökade utbud av smågodis och åt en tredjedel av det jag handlat. Mådde illa fort. Åt vidare. Åt ännu lite till. Illamående tilltog i styrka. Efter att ha funderat över detta självplågeri och för att minska risken att det skulle upprepas imorgon så slängde jag godiset i soporna och drack en kanna té.

Filminspelningen.

 Idag var jag nära. Var på gång. Lite seg, tänkte att jag skulle se dokumentären om George Michael först, så jag såg den. Sen såg jag något till, en recenssion av den på youtube. Och då nån gång gick solen i moln, det blev mörkt. Åskan hade mullrat ett tag, även om jag inte var säker på att det var åska, utan tänkte att det kanske är Wheels som hörs, för bullret var ihärdigt, nästan konstant just innan himlen blev mörk. Bristen på ljus gjorde att jag ansåg att film inte kan spelas in och när solen och blå himmel åter kom hade jag tappat den lilla beslutsamhet jag haft. Jag trädande mina 16 minuter till Jane Fonda, åt mat, duschade och nu är nu och det är kväll och ingen film kommer börja spelas in i dag heller.

 Lampskärmen jag köpt kom, jag tränar vidare med Jane Fonda, orkar inte mer än 20 min, Majsan har kvar kragen i några dagar till, tills det läkt där stygnen satt, och jag har inte börjat spela in min film.

Igår kändes det möjligt, jag kände pepp, inspiration, såg bilderna framför mig. 

Idag stel, med en önskan att krypa under täcket. Krypa in i mörkret.

Att se videos på youtube om houseplant-care lugnar och slukar tid. Världen kan inte gå under när någon pratar glatt in i kameran om hur en Burros tail ska skötas.

Prokrastinerar.

 Började umgås med vänner, hade tänkt lägga fokus på filmen men inget hände, jag bara satt där, tom och lat, så då började jag umgås med vänner igen. 

Köpte hårddisk idag. Köpte omeprazol. Hårddisken är för filmen. Kanske kickar det igång mig, att lägga ca 1600 på något och sen inte använde det, så ska jag väl inte låta det bli? På måndag tas Majsans stygn bort och kragen åker av. Då kan filmen börja filmas. Omperazol för min mage. Ständigt intag under flera år. Ett uppehåll från november till mars. Uppehållet ledde till vinterns akuttid på Hälsocentralen.

Tränade efter Jane Fondas träningsvideo. Köpte den för minst ett år sen, tränade då en gång i ca 15 min. Dog då. Inte haft lust att ens försöka igen. Förrän idag. Eller igår, för det var då jag började planera träningen. Ca 30 min pallade jag. Jag hänger inte med i koreografin, vet inte om jag gör något rätt, men mina ben lyfts och armarna viftas och en och annan höftrörelse klämmer jag in. Svetten forsade om mig. Tänker att snart, om nån dag bara, ska jag köra igen. Ska köra igen och igen under hela sommaren. Ska bli fit. Ska bli tight. 

Hemma igen efter middag med vänner satte jag mig ute på balkongen och läste. Kvällen var ljus och varm och inga mygg besvärade mig. Kl 23:50 reste jag mig för att gå in. Balkonggolvet var ännu varmt av dagen.

 Blev rastlös av min lön som var oväntat hög. Köpte två kjolar, en baddräkt, ett par jeans, två rispapperslampskärmar, två blå tallrikar och ca kl 01:30  på natten en lite kaffebryggare. Allt handlades på nätet. Allt kommer i varsitt paket. Jag kommer stå där vid postombudet som att jag skapat mig ett barns julafton för mig själv mitt i högsommaren.

Den kreativa punkan.

 Såg film i midsommar. Såg klipp om valar och havsdjup. Kaskelotten som jagar på djup så djupa att vi inte vet hur jakten går till. 

Varje dag tänker jag att imorgon tar jag fram kameran. Har fått för mig att jag måste kolla på den innan jag bestämmer, innan jag planerar, dagarna för inspelning. Borde verkligen höra av mig till Eva. Majsans stygn tas bort om en vecka. Krage av. Då kan inspelningen börja. Då finns två veckor innan jag börjar jobba. Två veckor Eva säkert är iväg på semester.

Just nu har jag bromsat mitt skapande. Fegat ur. Fegat ur pga rädd för tekniken. Igen. Jag som tog tag i saken och lärde mig och nu, nu förmår jag inte börja om igen. Tillbaka på noll. Stod vid skåpet igår, blev matt och svag av tanken att kameran ligger där inne och jag behöver bara låsa upp och plocka fram, men omöjligt kändes det. Känns det än.

Hatar teknik. Ghaaaa. 

Igår var Mysan och jag på Bildmuseet. Vi var lite hånfulla. Men vi älskade det ändå. Att konst finns, att detta finns att gå runt i och fundera på. Vi fick höra en presentation av två konstverk och det kändes som lyx och frihet i dessa oroliga tider. Båten som skjönk till 5000m djup i medelhavet och drog mängder av barn och vuxna med sig. Kriget i Ukraina. Torkan och hettan i delar av världen. Och här kan jag och Mysan få se konst och strosa runt i en sömning stad en söndag efter midsommar. Vi åt på Max. Jag chilicheese och en smoothie på jordgubb och banan. Vi satte oss under ett träd på Vasaplan och spanade på folk medan vi väntade på Mysans buss. Jag hade en pappkasse med Gullrankor hon skulle få. Jag var klädd i vitt, linnesskjorta och jeans. Mysan kokade i heltäckande fleece pga myggen i Mjösjö hon lämnat tidigare på dan.

Trampade mig hela vägen hem, upp för swingen, upp för Klintvägen. Klev inte av, så som jag brukar, och ledde cykeln. Envetet och envist tog jag i hårdare när jag ville ge upp. Tänk om jag kunde ha den motivation varje dag, om jag kunde ha den när det kommer till kameran, till skapandet, då skulle jag ha en film snart. Då skulle jag inte vara ett svettigt daller av besvikelser, oro och stress.

Fördraget.

 Persiennerna neddragna. Fördragna. Iaf halvt. Till två tredjedelar. Nog för att krukväxterna ska få lite ljus. 

Det luktar illa och är dammigt. Hade dammsugit om om inte Majsan nu behövt sin lugn och ro och hade jag varit en uppstyrd förutseende person hade jag dammsugit igår medan jag väntade på att Majsans operation skulle bli klar. 

Gick ut med komposten med hopp om att det var den som luktade. Men lukten är kvar. Tjock men svag, ett fylligt anande, nästan matigt, som en kryddig gryta som ätits, gått genom tarmarna och kommit ut igen. 

Fick ett andra mejl om att bildström stängs ner. Vet inte vad bildström är. Men misstänker att det lär jag snart märka. 

Majsans öga.

 Värmen kom förra helgen, tror jag. Har släppt ner persiennerna och vinklat för. En känner skillnaden direkt. En sån ful men effektiv lösning. Inget tycks vackert bakom fördragna persienner.

Majsan busade runt, pigg och full av liv och ville inte låta sig infångas. Jag blev allt mer stressad, för bussen skulle gå och vi hade en tid att passa. Fick grepp om henne och stoppade ner henne i väskan och så smet hon ut innan jag han stänga och processen fick börja om. Vi kom iväg. Hon fick sitt öga bortopererat och jag strosade genom stan och den varma morgonen blev allt mer het.

Förbi Lampray. Hann prata med Linus en stund, fick låna en hårddisk.

Gick längs älven hem.

Sen väntade jag. 

Klippte av Jussi hennes varma päls. Hon blev pigg och brottade omkull Montzi. 

Väntade igen. Försökte att inte somna. Tänkte att de skulle höra av sig innan lunch men först kl 14 ringde veterinären. Majsan hade börjat blöda och fått sövas igen och nu kunde jag komma och hämta henne.

Åter på buss. Åter hos veterinären. Åter ut i hettan och vänta på buss tillbaka.

Hemma igen duschar jag av de två klänningar jag hunnit blöta ner med min svett under dagen. Hörde Majsan knata runt, hörde hur kragen som ska skydda såret skrapade mot saker. Somnade. När jag vaknade igen, ca kl 19 hade hon druckit vatten men pga den korta nosen hade omläggningen doppats och vattnet i vattenskålarna färgats rosa av blod. Bytte vatten.

Pratade i telefon med Mysan.

Har tid för återbesök för Majsan kl 10 imorgon.

Barret har fått nygammal färg.

 Blekte håret. Färgade det rött. Försökte färga det rött. Siktade på mjukt orange. Blonderingen var effektiv och snabb  och det blev ljusare än vad jag tänkt och när den rödblonda hårfärgen fått verka sina 25 minuter var jag guldigt blank i håret. Så blank att det ser ut som en peruk mot min medelåldershud. Sminkade mig direkt, mjukade upp kontrasten en aning med att låta även fejset bli artificiellt. 

Så har semestern börjat och pågått ett tag.

 Gick på semester och stannade, kröp ihop, varit i en dimma. Jag skulle göra film, spela in eller iaf planera, så jag skulle stå startklar när Majsan öga är bortopererat. Istället så har jag sett om Veep och sett otaliga klipp på youtube jag inte längre minns. 

Mamma opererades för en slumpmässigt upptäckt cancer, allt skedde så fort, upptäckten av tumören och operationen och mamma verkar så glad och vi alla är lite lättade men vågar inte helt andas ut.

Bokat tvättstugan två gånger, men bara för att torktumlaren var trasig och jag inte hann torka allt i torkskåpet.

Har varit på bio, i lördags gick jag själv, ensam i stora salongen på folkets bio såg jag Asteroid city av Wes Anderson. Blev lycklig när den drog igång, konstlad och stel och uttänkt i minsta detalj, i svartvitt och sprakade färg och alldeles underbar. Efteråt drack jag armenisk sprit hos knutte och klappade en pudel. 

På söndagen gick lilla nystartade skräckfilmsklubben och såg The Pope's Exorcist där Russell Crowe drog runt i prästrock på en skoter och drev ut demoner. En kort stund blev mina ben svaga av skräck, men mest var det bara mysigt och lite dumt och med ett slut upplagt för 199 uppföljare. 

Värmen kom i måndags. Jag började ha klänning. Hämtade växter hos mamma till min balkong. Paprika och tomat. 

Så här seg var jag igår. Sov till kl 10, låg kvar. Vid 11 åt jag frukost, rågbröd med ost och gurka. Drack té och såg Veep. Duschade. Blev hungrig igen. Kokade rödbetor. Att koka rödbetor tar tid. Åt dem med smör. Kl 14:59 klev jag på bussen nr 2 till Söderslätts handelsområde. 34 minuter skulle resan dit ta. Jag hade tänkt ta med mig en bok att läsa under färden, men det gjorde jag inte. Hade ett ärende jag skulle göra som fort var avklarat, svepte sen igenom Ikea, gick runt inne på Avion. På Avions övervåning står lokaler tomma, genom de enorma fönster vid rulltrappan syns parkeringen och åkermarkerna utanför i solgasset. Hann åka hem på samma biljett som tog mig dit. Klev på bussen kl 15:57. Hoppade av på Gammlia och gick fort igenom konsthögskolans kandidatutställning och drack en cappuccino och slukade en kokostopp med vit chocklad innan de stängde. Handlade på Ica Berghem, saker att göra müsli på och libabröd, oliver och yoghurt. Hemma åt jag oliverna, låg ner, såg dokument inifrån. Nåt mer gjorde jag nog, för tiden gick och middag lagade jag sent, Shakshuka, läste lite, ringde Mysan, såg Akira Kurosawas Dondeskaden, såg klart Veep. Somnade ca kl 02:10.

Lördagsmorgonen.

 Tog bussen hem efter arbetsnatten. Aldrig gjort det förr, varken till arbetet eller hem. Men denna lördagsmorgon kändes det som ett äventyr. Hann handla på Kvantum innan. Fick vänta några minuter. Såg framför mig att bussen skulle vara tom, för det var lördag och tidigt, klockan 07:48 skulle den gå från hållplatsen och det gjorde den. Jag satte mig långt bak, tog av mig solglasögonen, ville inte ha något som skulle hindra intrycken, och spanade ut på det gröna folktomma. Det är så grönt nu att en knappt ser staden. Tre hållplatser. Lilljansberget, Samhällsvetarhuset och Umeå Universistetssjukhus. Där kliver jag av. Går genom parken de bygger om och hem. Klockan 10 somnade jag på dagbädden i vardagsrummet, efter att ha ätit en tallrik yoghurt och müsli, druckit en Sprite zero, en kopp té samt sett 80% av en dokumentär om Meryl Streep. Kl 13:30 vaknade jag. 

Länkar till mina filmer.

@janabringlove

Sunny Girl

Nätter och dagar i juli

The Lonely Cougar And The Heartbroken stud

Samt att de två Victor regisserat och klippt, Ta av mig och Jag vill nå dig, finns på Drakenfilm.