Bakade knäckebröd och sen åt jag massa knäckebröd den kvällen då de var nybakta. Jag tuggade och tuggade. Segt och hårt och intensivt tuggande macka efter macka. Tidigt morgonen efter vaknade jag av att musklerna från käken och upp över skallen spände och ömmade. Somnade om och när jag sen vaknat ca kl11 igen var jag i en dimma. Trög i skallen. Trög och öm med skallen ständigt kramad av musklerna. Jag var säker på att dagen var förlorad men av någon anledning blev det den dagen jag spelade in det som skulle göras.
Jag arrangerade matbordet. Jag ställde fram kameran. Jag spelade in scenen om och om igen. Till det att Montzi lessnade och rusade iväg. Det blev en paus och en stund senare spelades en ny scen in. Om och om igen till det att Montzi bara rusade iväg. Jag blev nog aldrig bra. Och skallen var tom. Musklerna stela. Försökte le fromt, men mungiporna var tunga, mungiporna började darra i anspänningen av att le.
Hade mutat mig själv med tanken, tillåtelsen, att den dagen jag spelat in de första scenerna så skulle jag få köpa godis. Handlade på Coop, blev till mig över deras utökade utbud av smågodis och åt en tredjedel av det jag handlat. Mådde illa fort. Åt vidare. Åt ännu lite till. Illamående tilltog i styrka. Efter att ha funderat över detta självplågeri och för att minska risken att det skulle upprepas imorgon så slängde jag godiset i soporna och drack en kanna té.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar