Det kom soliga mornar då jag cyklade hem från jobbet, tog vägen längs Nydala, ner genom Tomtebo, Carlslid och Ålidhem. Det var öde och lugnt. Nån av arbetsnätterna var tropiskt varm, 20+ och varma starka vindar. Vi samlades på en balkong, några av nattarna, Susanne rökte och sa att vädret gjorde henne sugen på oliver och rosé.
Jag köpte och åt Tweek Sweets. Jag köpte mer Tweek Sweets på nätet, jag handlade tröjor och klänningar till filmen, jag handlade massa filmer. En strid ström av leveranser i postlåda, i instabox, att hämta ut hos postombudet.
Det var regn varje dag jag spelade in film. Nästan varje dag. Kom igång. Eva K kom och vi gjorde vår scen. Jag kom på en ny scen och Victor ställde upp. Vi åkte hans cabriolet och byggde en scen kring den. Han sa något som väckte ett svagt minne, något jag ignorerat, nåt om inställningarna, att materialet kommer hacka.
Fick ont i magen.
Hade spelat in i en månad. I mitt minne var tagningarna otroliga, de var vackra, det hade varit ett otroligt ljus och skuggor i dramatiska gråskalor. Och nu var kanske allt förstört, min chans att ta mig ett steg till, ta mig till nästa nivå, våga drömma om startsladden. Jag trodde att jag förstått vad bländaren var. Jag trodde jag använde den rätt. Jag trodde jag var Josef Von Sternberg och Marlene Dietrich i en. Att detta skulle bli min The Devils is a Woman och så verkade allt redan kört.
Jonna började jobba. Fem nätter ihop. Vi gick till arbetet och hem. Hittade ny vägar varje kväll och varje morgon. Genom Lill-Jans-skogen, genom Olofsdal, genom universitetsområdet, genom Nydalahöjden. På söndagsmorgonen gick vi längs nydala. Ut på bryggorna, kände solen värma. Vattnet hade blivit klart, så som det blir framåt hösten. Vi såg fiskar. Vi strosade vidare. Vi pratade. Vi tog adjö av sommaren. För morgonen efter skyndade vi, skolstart kl 08:30. Vi slutade kl 07:15. Jag hann göra en kopp te och en smörgås. Vi tog oss igenom det digitala uppropet.
På tisdagen kom min pappa, jag var stressad, trött, hade ännu en kursstart. Jag skrek och grät och slängde i dörren upprepade gånger och var elak och hotade slänga ut honom inom loppet av tre timmar. Vi blev vänner igen.
Hans andra dag här blev Montzi sjuk. Något med ögat. Jag fick en akut veterinärtid i Vännäs och blev stressad över hur jag skulle ta mig dit. Min bror ställde upp men sen så ändrade veterinären tiden och så kunde inte min bror längre och jag fick åter leta efter nån med bil. Linus körde mig dit, han stannade med mig. Veterinären pratade engelska, det var en skada på ögat och hon upptäckte även två stora knölar på halsen som hon inte förstod vad det var. Montzi hade gått ner i vikt, från 2,8 till 2,6. Hemma igen har hon fått ögondroppar och antiinflammatoriskt. Hon är antingen närgånget kelsjuk eller gömmer sig under badkaret. Hon äter lite, små tuggor.
Idag var min bror här på lunch, det var första gången pappa och han sågs på flera år. Pappa åkte hem till Östersund kl 14:30. Jag skyndade till Film i Västerbotten för att se hur hackig min film blivit. Bara scenen i bilen var ryckig och oharmonisk, den som skulle vara en kliché av romantik. Såg stressat igenom allt jag filmat. Oskärpa här och där och skärpa där på en flaska ute i kanten och två suddiga personer mitt i bild och så dåligt spel och tafatta kroppar och allt det magiska jag fantiserat fanns, fanns inte. Pratade med Mysan och Mimmi i telefon medan jag höll på att scrolla genom filerna och hoppet om en film som skulle ta mig till nästa nivå dog. Mot fönstret slog regnet hårt, Mimmi låg på en takterass i sol i huset där hon bor.
Nu är det kväll och jag ska dricka té. Montzi ligger på en matstol bredvid. Jag har tagit fram lite tunnskuren kalkon som jag hoppas hon ska äta av. Jag är nyduschad och våt om håret, tror att jag luktar fräscht och rent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar