Från i natt.

 Jag är ledig och gör inget, men vilar inte. Borde spela in film. Skyller på solen, att den måste jag ha för solen sken på U när vi filmade i fredags och om den sken på honom vill jag att solen ska skina på mig. 

Måste färga håret igen. Färgen bara tynade bort. Rekordfort. Jag som lät bli att tvätta det på en vecka och ändå ljusnade det, blev gulare, utväxten kom fram. 

Så inför mina tagningar borde jag färga håret. Men det gör jag inte heller. 

Jag ligger matt.

Årets ljusaste dygn är snart slut. Himlen är vit. Dimmigt vit. Natten som var var mörk, som höst. Det regnade, smattrade mot fönstret. 

Dagen var kall och kvav. En kvävande kylig fukt  la sig över mig när jag gick en promenad.

Jag skyller på allt det, till varför jag bara ligger orkeslös. Vädret, mitt ofärgade hår.

Imorgon, idag, ska jag tvätta. Kl 12-17. Mest trosor, strumpor och sänglinne. Har köpt sköljmedel, det är rosa och ska dofta Näckros, grape och sol. En syntetiskt lukt skulle säkert nån säga. Det är från Coops egna märke Coop. Brukar inte använda sköljmedel, det är nåt med det som inte är bra. Säkert cancer eller miljön.

Den sista natten.

 Jag och Sandra fick vår sista natt. Den vi trodde att vi missat förra veckan då min fot fick ett blödande jack. Tre nätter nu, fredag, lördag och söndag arbetade vi ihop. Vi var springare, delade medicin på en våning, tvättade personalkläder, gick till avdelning när någon ringde på oss, tömde diskmaskiner och gick ut med soporna. Vi drack kaffe i personalrummet och satt på balkongen när solen nådde runt husknuten framåt morgonen. Vi spanade på grannarna och såg ovanligt lite på tv. Vi såg solen stiga kl 02:30. Ett glödande klot som hastigt reste sig upp från horisonten och börjar blända.

Vår sista natt, natten mot måndag, så kände jag en stark blomdoft på våning tre. Nån timma senare sa Sandra, när vi satt i soffan uppe på våning fyra, att det kom en plötslig blomdoft. Jag kände den också. Den blev starkare och starkare. Nästan kvalmig. Den typ av stark att de som reagerar kraftigt på dofter skulle få migrän. Vi kunde inte säga vilken blomma doften kom ifrån. Det var inte syren. Det var inte Rönn. Hur luktar Hägg? Det visste vi inte. I korridoren, just utanför toaletten, var doften tyngst. Vi vande oss men kände den åter de gånger vi lämnat våning 4 och sen återvänt. 

Jag blev nojig. Tänkte att vi fått en kollektiv stroke. Att det kanske var gas som läckte och googlade gas som luktar som blommor men scrollade inte nog länge för att finna något svar. 

Blomdoften avtog.

På vägen hem, på morgonen, cyklade jag en gång in i samma blomdoft, såg mig omkring, såg ett träd med vita blommor, kanske hägg, och tänkte att det var från det trädet doften kom. Hemma på gården så gick jag fram till ett träd med samma vita blommor, stack min näsa i trädet, bland blommorna och kände en annan doft. 

Sommarjobb.

Jag dagdrömmer om ett sommarjobb. Som typ Samhall. Olika olyckligt lottade i livet. Drömmare och bittra realister, de som just överlevt stormar och står ostadigt på stadig mark. Vi skulle samlas tidigt på morgonen i någon lokal med grusplan utanför. Vi dricker vårt kaffe på en trapp mot en solig vägg och känner hur nattens svala fukt torkas upp av dagens kommande hetta. Vi gör vårt arbete i en tyst gemenskap. Enkla uppgifter vill jag ha och massa tid att se på träden utanför fönstret. Massa tid till att dagdrömma. När arbetsdagen är slut cyklar jag hem. Äter något. Ser en film eller en serie. En dag kanske vi kollegor går ut och äter ihop. Som en AW.

Nätter och dagar i julis Teaser

 

Bonsai no2.

 Vaknade helt ointresserad av Bonsaiträd.

Rosa, rosa, rosa.

 Värmen kom plötsligt. Om April 2021 var en parodi på April med vinter och vår om vartannat, skiftningar i väder under bara några timmar, så var även den västerbottniska sommarens ankomst en parodi på sig själv. Vi säger att det här uppe är vinter, vinter, vinter och så en dag är det sommar, att våren inte finns. Och så kändes det i år.

Igår gassande sol. 

Jag klädde mig fint framåt kvällen och gick till Stora Coop på tomtebo. En tunn blus och Jeans och gympaskor som en pensionär. snälla och mjuka mot fötterna.

En bil stod parkerad och han i bilen frågade om jag hade tid en stund. Jag stannade. Han sa att jag var fin och jag kände mig inte fin längre och gick därifrån och han ropade efter mig.

Nu när jag skriver det här skymmer det. Jag gick nyss och öppnade vädringsfönstren. Såg huset mittemot bada i rosa sken, dess fönster blänka hett och väggarna i en mjuk mild nyans. Det är dunkelt här inne, har inte tänt någon lampa. Gatlyset på parkeringen står ensamt tänt, det gatlyse som lyser skarpt om nätterna, som ger svarta skuggor i mitt kök under mörka nätter, som tränger genom persiennen i mitt sovrum när natten är svart. 

Himlen har skira neonigt rosa och blå strimmor som ses genom det nästan svarta lövverket på björkarna. klockan är 23:48.  Det går inte att fånga på bild. Bilder från igår. Innan jag gick till Coop.

Bonsai.

 Jag tog mig ut till Cyberphoto och bad om hjälp. Fick hjälp. Gick hem med en ny sladd. För att ta mig dit ut, motivera mig, så skulle jag efter Cyberphoto gå in på Plantagen. Där fann jag en liten En. En kinesisk En "stricta".

Bar den hem. Bar den hem genom skogen på stadsliden, jag valde den omvägen då jag saknat den skogen. Barren skavde mot mina armar som blev rödknottriga och hemma sattes den i en kruka på balkongen. Vet inte vad jag höll på med, men jag bar in och ut den flera gånger och vattnade och vattnade. 

Igår var kameran på laddning.

Idag, då jag vaknade orimligt tidigt, tänkte jag: Bonsai! Visst ska min En bli en Bonsai. 

Jag borde ha tänkt på den färdigladdade kameran. Men såg tutorials om Bonsaiträd. Om hur en ska beskära och tänka och jag beställde ett nybörjatkitt med trådar och rätt verktyg och en kruka. Dagen gick och enda stunden då Bonsaiträd inte tog upp min tid var då jag gick en promenad med Inger. 

På kvällen skar jag upp inlagda gurkor på längden och blandade honung i smetana i en skål och lite vodka i ett glas. En tanke om att slappna av, lämna Bonsaiträden och ta tag i kameran. Vodkan kickade in och nu gick hjärnan på högvarv kring bonsaiträd. Tankar om hur jag ska få den att klara vintern, ska den få stå kvar i sin feta kruka istället för en Bonsaikruka, eller ska den kanske få plats i en skyddande vinterkruka i värmeisolerande material. Och visst ska jag skaffa ett till träd, tuja eller en till En, att tukta till Bonsai. Behöver utrymme att misslyckas och att lyckas och kanske ska jag helt lägga ner det här med film och bara fokusera min tid på Bonsai. I framtiden. När denna film är gjord så blir det Bonsai livet ut.

Hann även, när jag diskade och kokade min gröt, lyssna på Filosofiska rummet om Prokrastinering. Passande nog.  

Gryningen den sista fredagen i maj.

 Efter att ha sovit bra flera dagar i rad, de mellan arbetspassen och sen arbetspasset jag inte kunde gå till pga min skadade fot så förblev jag vaken. Det var i torsdags, natten mot fredag. Himlen blev aldrig riktigt mörk. Tiden bara gick. Kanske låg jag i sängen. Kanske såg jag någon film eller serie. Solen dök upp som små prickar genom persiennen. I köket var en vägg jag aldrig sett i full sol. En vägg jag trodde var i ständig skugga. 

Snart ett år sen.

Om några dagar, den 5/6 är det ett år sen jag var i denna lägenhet första gången. Då hade det varit sommar i flera veckor, inte som i år att våren just börjat. Men den dagen, den 5/6 2020, var det kallt. Mina händer hade blivit röda av cykelturen, av att jag fått cirkulera runt för jag var ute i god tid, sömnlös efter att ha jobbat fram till morgonen min första vecka på Dragonen. 

Hade sagt till Jonas, en av mina nya kollegor, att jag trivdes så bra i min lägenhet och sen gått hem och anmält intresse på denna och en till och sen blev den min fem dagar senare med inflytt i september. 

Förra sommarens längtan hit. Promenaderna förbi på väg till och hem från jobbet. Väntan på att sommaren skulle bli höst. Hur jag skulle inreda. Hur förståndig jag skulle va. Sen hur drömmande slösande jag blev och ännu är. Hur mina tankar kring möbler ändrades. Dessa febriga habegär som lett till hur det nu ser ut, hur tomt mitt konto är. 

Ja, så är det. 

Ghaaa no 2.

 Ägnar min dag åt att vara besviken på mig själv. På min oförmåga att lösa kamerastrulet, på att jag slösar pengar så ohämmat. På böcker, på möbler, på en ny stereo. Vips så har jag gjort en beställning och ser 6000 kr försvinna och 6000kr är mycket för mig, kanske tre gånger så mycket som jag borde spendera. Och det har inte ens blivit juni. Lönen som kom i maj, ja, all lyxköp på den är redan gjorda, även de för Juli och Augusti.

Så ryggraden blir svampigt mjuk och jag blir svag i axlarna och huvudet febrigt svullet och  jag glömmer att äta och andningen blir tung och jag sjunker ihop en stund och så tar jag andefattigt krafttag och kokar pasta, inte för att jag är hungrig, utanför att jag tänker att det nog är dags nu, var dags nyss, för en timme sen eller två, att äta, och när pastan kokar lägger jag mig matt i soffan och bländas av solen och jag suckar och suckar och tar en selfie och jag har lyssnat på poddar hela dagen och rösterna har blivit ett smärtsamt smatter och jag låter smattret fortsätta för en ny podd drar igång när den andra slutar och jag förmår inte att bryta flödet och så blir pastan klar och jag äter och nu ligger jag här i fåtöljen och solen har gått i moln och min mage blir så varm att den kanske är het och den jobbar med pastan och hela jag är fast i att inte funka. 

Ghaaa

 Idag är allt motigt, på riktigt är det inte det, men något med mig, hur jag är funtad, hur jag väljer att tänka, så blir det motigt. Ett kamerastrul som jag borde ha fokus på att lösa har jag istället fokus på något annat, något diffust hotfullt och förgörande som jag ser i kamerstrulets skugga. Förmådde därför inget idag. Vaknade sent, inte jättesent, men sent. Låg kvar så förmiddagen blev eftermiddag och kunde ändå inte styra upp frukost och så började ett sår från i torsdags blöda och då, då tänkte jag att det vore bäst att vänta till imorgon, för kamerastrulet kräver en promenad till kameraaffären och såret är på stortån. Jag blev åter sittande. Inte gick jag iväg, inte la jag om såret, inte åt jag frukost, inte tog jag en dusch. Inte på en halvtimme och då när halvtimmen gått började jag med att lägga om såret och sen duscha vilket resulterade i att jag fick lägga om såret igen och nu äter jag min frukost, och klockan är 16:35 när jag skriver dessa ord och kameraaäffren stänger kl 17:00. Ändå bra, då hinner såret på tån läka nog för att hålla på vägen till kameraaffären imorgon, eller hur? Det blev nog bäst så här. 

Så många dagar då jag längtar till en framtid. En annan tid än den som är nu och så har jag varit funtad hela livet och nu när jag levt halva mitt liv, om jag har tur och blir 85 år, så längtar jag fortfarande till den diffusa framtiden och det blir mindre och mindre framtid kvar och så många år av längtan att lägga bakom mig, som gått, som är gjorda, typ levda, förbrukade. 

Bilden har inte med något att göra. Jag tycker att jag ser ung ut, lite tuff. Den är tagen i lördags på min balkong av mig då jag rastlöst läste Gift av Tove Dittlevsen och såg måsar och kajor cirkulera lägre och lägre ner på gården mellan husen och sen fick jag tanken att de kanske kan norpa en av mina katter om de fått vara ute här på balkongen med mig. Att de snabbt greppat tag om en förvånad Jussi eller Montzi som tjuter till av både smärta och skräck och sen vinglar sig lösa medans fågeln kämpar med att lyfta högre och högre och då faller katten till marken och jag antar  att det inte skulle gå bra och när jag tänkt så fick jag ont i magen och gick in och pussade mina sovande katter på dess huvuden. 

Trädet.

Det stora trädet utanför min balkong är fält. En morgon, förmiddag, kanske hade det hunnit bli eftermiddag, vaknade jag och ljuset studsade hårt mot golvet och inga knoppar fanns längre att se. Antar att trädet skulle nästan varit helt grönt nu. Som en vägg av mjuk skyddande grönska. Nu ser jag himlen, det gula huset mittemot samt andra träd. Utsikten är inte hemsk, men jag skulle ju ha legat här i en av mina mjuka möbler, varit lugn och sett på trädet, på dess gröna löv som vajade i vinden, det var en målbild som nu måste ändras. Nu när trädet är borta är insynen total. Iaf om jag vill hårdra det. Jag ser rakt in till mina de i det gula huset, ser genom deras lägenheter, ser huset bortanför genom deras fönster. Antar att detsamma gäller för dem in i min lägenhet.

Arbetsnätter.

Då covidavdelningen jag jobbar på läggs ned och vi är i ett glapp då den står tom är vi resurser i huset. Vi jobbar ibland som springare, andra gånger sitter vi vak eller går in och jobbar på en avdelning då nån är sjuk. Så nu får vi lämna vår våning, vilket vi inte fick tidigare, så vi hade smittade hos oss. Så Sandra och jag ägnade natten som var åt att se på solen som gick upp, gå runt i huset, sitta i personalrummet och dricka kaffe, sitta i aktivitetsrummet på bottenvåningen, testa grejer i träningslokalen. Vi körde benpress på 80 kg, 3 x 10. Jag väntar på min träningsverk. Vi tvättar även personalkläder och viker dem. 

Himlen blir inte mörk nu och när solen stiger syns dess rörelse. Inget smygande, bara en sol som lämnar horistonten, bländar oss, drar snett över himlen och gömmer sig en kort stund bakom några hus och sen bländar oss åter. Så var det i natt då himlen var molnfri.  

Fåtöljen!

 Den kom. Klockan tio skulle den komma. Jag, som jobbat fyra nätter, slumrade till i soffan ca kl tio och väcktes när de ringde på dörren. Jag puttade förpackningen till vardagsrummet och slet sen upp kartongen och plasten. Där inne var den, brunröd, som blod som börjat levra, blankt och matt omvartannat. Jag tippade ut den, ställde den under fönstret och sen, när jag och katterna suttit i den ett tag, fick den ta manchesterfåtöljens plats och manchesterfåtöljen hamnade under fönstret. Började se serien Halston. Såg två avsnitt. Ivrig och stirrig och hög på fåtöljens ankomst. På dess lyster, det nästan bruna röda. Ställde mig upp ibland och såg på fåtöljen, på fåtöljerna. På hela vardagsrummet. Fotade med mobilen. La ut en bild som knappt får likes. Men varför inte? Bilden som är så vacker, fåtöljen i förgrunden, den grå dagen utanför i bakgrunden. 

För två timmar sen hade jag varit vaken i ett dygn. Nu i ett dygn och två timmar. Hög på ägandets sötma. När klockan var 16 insåg jag att jag inte ätit sen kl 08 imorse utan någon hunger som gjort sig påmind. Kokade kaffe, gjorde en smörgås och kämpade mig igenom fyra hårda kivis.

Montzi i solen.

 Där sitter hon och glöder i solen. Kvällssolen som fyller mitt vardagsrum. Ser att grannar vinklar för persiennerna när solen dränker väggen framför vardagsrummen. Men jag är inte där än. Jag stänger tv:n, ser på hur solen intar rummets rymd. Sitter tyst och bara stirrar. Och Montzi som får extra rosa tandkött, vars virrvarr av morrhår blir extra tydligt. 

Våren kom.

 Värmen kom igår. En känsla av att ha rest på charter infann sig när jag lämnade mitt hem för en promenad som blev lång och långsam. Jag instagrammade flitigt kolbäcken som rann fram, skogen jag gick i, svanarna jag såg.

Gick mot Nydala och den stora vägens oljud fick mig att ta en stig in i skogen. Trodde mig ha gått den stigen många gånger och trodde att den skulle leda till Kolbäcken. Men kolbäcken anades inte, varken dess porlande eller synen av den. Plötsligt låg den framför mig, liksom gömd, då den prydligt skär genom marken syns den inte förrän du nästan kliver i den. Stilla och mjuk och läskande rinner den snirkligt fram mellan träden. Jag följde den uppåt mot sjön och blev blöt om fötterna av snöblask och myrmark. 

Såg svanarna. Handlade. Gick hem. Stekte korvar som fyllde mitt hem med stekos och vädrade sedan till sent in på kvällen. Upptäckte att kaprifolen överlevt vintern. Den fick byta plats, mer i sol och närmare dörren. 

Idag tog jag åter en promenad. Idag gjorde Mari mig sällskap. Vi följde älven. Vi gick på strandpromenaden där den ligger inklämd mellan väg, räls, nybyggen och älven. Det är en vägarbetsgrusig strand med snårväxter och det var fullt av andra som promenerare. 

Vi fortsatte en bit bortanför Ica Maxi, vi kom till småbåtsbryggan och satt en stund ute på en pir. Vi satt på stora stenar och tärnorna fångade fisk oroväckande nära. Vi gick in till stranden och gick hemåt. Jag handlade igen, Krukor och solskydd och bambupinnar till kaprifolen. hemma stack jag bambun i krukans jord och lindade kaprifolen runt pinnarna. Jag drog på mig min rosa pyjamas och satte mig med en bok i solen på balkongen. Orkade ett kapitel innan rastlösheten drog mig in igen. Såg att det finns en Bouleplan utanför mig. Kanske går jag ut igen. Bladen på trädet utanför slår snart ut. Jag längtar efter grönt.

 Det stora trädet utanför har fått knoppar. I flera dagar har solen och snön turats om. Stora fluffiga flingor som singlar ner, tunga små som rusar fram, solen som strålar på grenarna som blivit blöta och får dem att glänsa likt krom. 

Mitt shoppande fortsätter. Lampa, prydnadsföremål, en billig tavla, ett bord och fåtöljen hela min kropp kreverade inför. En iver som blev en längtan när beställningen lagts. Rostigt röd och varm och mjuk ska den stå under mitt fönster. Min tidigare tanke om det spröda nätta, om de praktiskt luftiga har bytts till en kärlek till och önskan om möbler som låter en trött kropp vila, möbler som ger en ett lugn, att få sjunka ner, landa.

Att jag en dag fann lugnet i tomma ytor på väggarna.

Blev rödhårig igen. Igår. Det var ofrånkomligt.

Våningarna.

 Det kommer en stund på kvällen då hela huset, utom den översta våningen, ligger i skugga. Där uppe strålar solen, lågt skiner den in i vardagsrummen, för det är de som vätter åt solnedgången. Det är mycket möjligt att samma råder på morgonen, men på den andra sidan, för den sidan med köken vätter åt gryningen, men just detta har jag ännu inte sett och eftersom husen står i en lätt sluttning kan det även vara så att det inte är på det viset. 

På min våning, en trappa upp men också första planet med annat än förråd och garage, är vi de första att hamna i skuggan. Det lockar mig att jag under en stund kan lämna min lägenhet som just lagts i dunkel, gå en trappa upp och besöka en granne och mötas av solen som forsar in, lägger sig på väggar, studsar mot dörrars och glas. När sedan skuggan även tagit över den lägenheten går vi en trappa upp för att fortsätta vara i solen. 

Ishtar.

 Vaknar av att mina fötter faller över sängkanten. Upptäcker att jag hamnat på tvären i min säng som är 160 cm bred. Går till toan, känner mig mosig, som att mer sömn behövs, men jag tänker att klockan nog är lite över 10. När jag kommer tillbaka till sängen ser jag på mobilen att klockan är 05. Det känns fel. För låg jag inte en stund nu på morgonen och scrollade på mobilen innan jag somnade om? Ser på mobilen igen, för att se vilken dag det är, kan jag ha sovit över en dag, men det är söndag och söndag borde det vara, men klockan borde vara kring 10:30 och inte strax över fem.

Jag somnar om. Vaknar åter kl 10:30. Ännu mosig.

Efter frukosten ser jag en film. Ishtar. Den är känd för sin uselhet och den är usel på ett tråkigt sätt, inte på ett underhållande sen, precis så som senaste Jönssonligan filmen var usel. En film som bara pågår, sakta vevar sig fram, skämt som saknar det som gör dem roliga. 

Medan jag ser filmen måste jag kissa hela tiden. Blåsan fylls fort på och jag måste tömma den och det skvalar varje gång. Inga droppar som bränner när de lämnar min kropp. 

Och min mosighet fortsätter. Hela dagen, även om blåstömningen lugnar sig. 

En ommöblering.

 Låg i min soffa och solen sken in i vardagsrummet. Tänkte hur vackert det var, fotade vyn. Solen skymde och dagen efter upprepades det. Samma tanke. Samt att solen bleker. Att solen förstör, att tavlorna, den ena målad 1899 hänger där och bleks, att det var i mitt hem den skulle falna bort.

Började möblera om. Ett projekt som ännu pågår, då möblerna hittat sin plats fort kämpar ännu tavlorna med att komma till sin rätt. De kändes plötsligt tunga och mossiga och några åkte ner i källaren en sväng och sen upp igen och kanske åker de ner igen. 

Men det är vad jag gör. Tänker på tavlor, sömnlöst snurrande. Väggarna har fyllts av små hål från platser jag testat hänga dem på och sen ändrat mig. Min förmåga att visualisera är begränsad och jag vill se på plats. 

Och visst beställde jag nytt. En fluffig japansk filmaffisch för en bortglömd film med Catherine Deneuve från 1968. Två affischer för även de bortglömda filmer men med Harriet Andersson och av Jörn Donner. En ram och ett antireflexglas. En vit fluffig matta till en kal yta som skapades i ommöbleringen. Fluffiga fårskinn att lägga på två fåtöljer, den ena som skydd, den andra för bekvämlighet. 

Pengarna rinner ur min fickor.