Igår kväll, natt, då jag lagt mig, läst och släckt, släckt för att klockan blivit mycket, inte för att jag var trött. På väg in i sömnen hördes ett mumlande. Ett hest väsande. Som en ramsa vars ord jag inte kunde utröna lästes om och om igen. Funderade på om någon stod just utanför fönstret, såg ut och ingen var där. Blev klarvaken. Tog ur öronpropparna och mumlandet hördes av naturliga skäl mer. Med öronpropparna lagda under kudden, sovmasken uppskjuten i pannan, gick jag förvirrat och skrämt runt i mitt lilla hem för att förstå var ljudet kom från. Var satan i väggarna? Det tänkte jag. Då mitt i natten, då det nästan var morgon, var satan, eller anhängare till satan, det troligaste alternativet till den hest framförda ramsan av mystiska ord. Vid kylskåpet förstår jag att det är där ljudet kommer ifrån. Slår till det hårt och ramsan tar slut, kylskåpet tystnar.
Åter i sängen, åter på väg in i slummern, väcks jag till liv att slag mot fönstret. Ihärdiga slag. Upprepande slag. Om och om igen. Ett trummande som aldrig tycks vilja ta slut. Montzi sitter där, kanske jagar hon hopplöst en insekt på fönstrets utsida. Lyfter upp henne i sängen och i den stund jag slappnat av är hon åter vid fönstret. Detta upprepas och klockan 09 på morgonen får jag somna. Sover till kl 13.
Idag är en hopplös dag. Håglös. Min syster hade ont i halsen och våra planer ställdes därför in. Är ännu i pyjamas och förundras över hur mycket klockan är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar