Efter arbetsnatten vandrar jag som vanligt hem. I de grå mjukisarna nedstoppade i svarta strumpor som klär fötter i färglada nya springskor, i den blå stora tröjan med champion tryckt över bröstet. Med en röd ryggsäck. Tröjan är full av flera raska promenaders svett. Allt på mig, min hy, min blick, mitt smink, tycks matt och blankt på samma gång. Grådass och rosa kladd i ett.
Det är morgonrusning nu, inte som i juli då jag var ensam på väg. Det är de nyduschade som sveper förbi. Jag möter dem, jag går jämsides med dem, de far förbi på sina cyklar. Jag går ofta längs älven och tar mig upp vid östra station. Inne på östra station byggs något. Kanske ett konstverk, kanske en monter, kanske något annat. Ser ut att bli två stora rum allt i trä. En man med hopsjunken hållning och trådlösa hörlurar står och iakttar. Hans mage buktar ut, likt hans underläpp. Min första tanke är att han tillhör byggteamet, men han vänder sig om och tar en rulltrappa ner till ett av tågspåren.
Jag ser en snickare som arbetar. Jag ser två äldre snickare som talar med någon. De ler mot den de talar med. Vänliga varma blickar. Jag ser den de talar med. Hon står med en pappmugg med kaffe. Hon är lutad mot en vägg. Jag får ett intryck att hon är basen för det hela, att det är hennes version som byggs. Hon har jeans och blont långt hår. Jag minns inte mer av hennes kläder, inte mer än att hon tycktes från en annan värld än den svettimpregrinerade-blanka-livlösa-ögon-världen jag var i. Kanske alltid är i. Två män som går framför mig ser först åt bygget som pågår, sen ser de henne, de håller blicken kvar mot henne och deras huvuden vrids bakåt mer och mer medan de, och jag tätt efter, försvinner bort. Jag skyndar upp för trapporna. Tar två steg i ett kliv. Pinnar sen hem och hemma framför spegeln ser jag hur svetten bryter ut på överläppen, hur först en droppe som följs av flera rinner mot munnen och den salta vätskan hittar in och når tungan.
Lagar min mat. Sover. Ligger en stund i sängen, Ser på mobilen, in på apparna, det rastlösa hoppandet mellan dem. En bekant har fått en kortfilm med i Nordisk Panorama. Ser framför mig hennes osminkade friska hy, det blonda håret, kläderna som aldrig tycks vara för mycket eller för lite. Ett smakfullt trixande som tycks sitta i ryggmärgen. Jag kliver upp, gör kaffe.
Det skymmer och jag vandrar genom gammliaskogen och bitar av Haga, allt för att slippa gå genom en stad som gör sig redo för fredagsnatten. Åter i mina svettimpregnerade kläder, åter på väg mot ännu en arbetsnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar