I veckan frågade jag Ida om vi kunde åka ut till havet. Vi som inte hörts på länge och ofta får hon hjälpa mig med saker, som att hänga den stora tavlan av Curt Agge, den som väger 11 kilo och hänger ovanför soffan. Nu skulle hon hjälpa mig att komma ut till havet, där jag inte varit i sommar, kanske inte ens förra sommaren.
Hon sa ja och vi bestämde på söndag, alltså idag, eller igår, för ett nytt dygn började för 40 minuter sen.
Kanske var klockan 17 när hon hämtade upp mig i sin bil. Klädd i mjuka kläder klev jag in och vi började vår färd. Jag föreslog Länkebo Bad. Vid Sörmjöle slutade vi prata och lyssnade uppmärksamt på telefonens guidning.
Länkbo är en strand likt många vid denna platta kust. Tallar i olika storlekar och sand som blåst bort mellan dess rötter. När du gått över rötterna på stigar gyllene av fallna barr kommer en sandplan som sträcker sig till en högre sanddyn med vass och bakom den kommer själva stranden som mynnar ut i det långgrunda vattnet.
Det var några familjer kvar. Vi satte oss på våra handdukar i våra badkläder och samlade mod till att gå ut i havet. Solen gjorde oss varma och vi tänkte att snart tappar den sin styrka och kan inte värma oss. Vi började vada ut.
Våra fötter ilade av smärta från det kalla vattnet. Vi gick och gick och gick. Inte fort. Utan plågsamt långsamt. När vattnet började nå upp till benslutet började jag gå på tå till det att vattnet slöt sig kring min midja. Vi stod ett tag. Funderade på om ett dopp verkligen skulle bli av. Sen slängde jag mig i och Ida följde strax efter och så rusade vi upp. Det vatten, nära stranden, som hade var så kallt och fått våra fötter att värka när vi börjat vår vandring ut, tycktes nu varmt och härligt på vår vandring in. Vi satte oss på våra handdukar och vinden värmde oss.
Jag gick ut en gång till, ner i havet, nu gjorde det inte ont, det gick lätt. Jag doppade mitt finger och smakade på vattnet, för att känna hur salt det var. Det var inte salt. Det visste jag väl, men hade ett hopp om att bli överraskad. Här uppe i kvarken är det nästan som en sjö. Klart med en gulbrun ton och ingen tång.
Vi satt på stranden, med fötterna ner i den finkorniga sanden, de långa skuggorna från tallarna och det mjuka ljudet av vågorna.
Vi åkte tillbaka mot stan, stannade och åt på Max. Ida kände någon vid bordet bredvid. Inte just bredvid, det bordet var markerat med ett stort X, precis som vartannat bord inne i lokalen, utan vid bordet bortanför det. Hon pratade med honom. Vi åt vår mat. Hon åt Vegan-Nuggets, pommes, två dippsåser och en cola. Jag åt Spicy Chicken, pommes och en fanta. När vi ätit klart skildes vi. Hon körde ut till sitt hus i skogen och jag vandrade genom Teg, över älven och upp till mig.
Nu har jag ätit glass, druckit två koppar te. Sitter nersjunken i soffan. En värme som pyr efter den sol som nuddade min hud, av det kalla vatten som slöt sig runt mig och fick mig för några sekunder att flämtande sväva tyngdlöst. Ögon trötta efter att ha kisat mot solen. Med sand ännu mellan tårna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar