Natt-TV:n.

TV:n står på under arbetsnätterna. Inte hela tiden, inte jämt, men ofta. Ett ljus att fästa ögonen på. Volymen är låg. Knappt hörbar. Replikerna anas, de stora och skarpa ljuden hörs. De på TV:n är i en stum, klanglös värld. Ingen fågelsång, ingen vind, inget ljud från trafik. Ord som knappt når fram men en dörr som slår igen hörs.

Och klockan 3:30-4:00 nångång, framför den nästan tysta tv:n om natten är lugn, ifrågasätter jag mitt yrkesval. Tiden stannar och väntan på morgonen börjar.

I natt tog vinden i. Det skallrade och smällde. Jag såg ut genom fönstren, såg efter vad som kunde låta, men inget såg ut att flyga runt, inget såg ut att ideligen dänga till huset.  När jag berättade om hur det levt om av vinden för kollegorna som skulle ta vid, som skulle jobba dagen, som tagit sig genom vinden och regnet, såg vi mot fönstret. Allt var tyst. Vinden hördes inte längre. En stum värld tycktes ligga utanför.