Kvavt.

Arbetsnatten var varm. Drack flera muggar vatten då huden ständigt kändes läckande fuktigt, kissade bara en gång. Satt ute en stund på balkongen, såg himlen ovanför häktet, mitt arbete är granne med häktet. Himlen var ljus och klar, några små moln. Väderappen visade att det skulle bli mulet och regn om några timmar, framåt morgonen.

När morgonen kom och jag på vägen hem kom ut från Ica efter att ha köpt oliver, citroner och chips, var luften påtagligt kvav. Den grå skugglösa morgonen. Varm och tryckande. Hela vägen hem hade det varit halvöde. Mitt i rusningstid och tomt. Semestertomt och mörkt grönt och utblommat. Gatan upp mot mitt kvarter låg övergiven och träden längst bort, högts upp på det lilla krönet, tycktes svarta och grönskan bortom krönet låg i ett dis. Jag trampade mig fram, en lastbil körde om och svängde in på Rågången, den stannade och en granne kom gående med rullator, jag sträckte ut min arm för att visa att jag skulle svänga samma väg och sen smiter jag in mellan den unga kvinnan med rullator och den stillastående lastbilen. Lastbilen startar och börjar svänga, mot mig, vi kolliderar nästan, jag är trött, allt går långsamt, mitt ansikte hänger nog livlöst och blicken kan tyckas tom. Min tomma blick möter chaufförens, en ung man. Jag ser hans panik, att han inte sett mig komma, att han nu tror att vi ska krocka. Jag smiter förbi, in bland husen där jag bor och lastbilen fortsätter sina sväng och kommer efter mig.

När jag ställt cykeln i förrådet och kommer ut står den unge chauffören med sina rosiga kinder bak på lastbilen, något ska levereras till någon i mitt hus. Han ser på mig, hans kinder blir mer intensivt rosa. Han ber om ursäkt, jag ler inte tillbaka, jag säger: Herregud, äh, jag såg inte att du svängde, inget hände. Jag säger det och går vidare. Rakt fram. Han pratar vidare, han säger att han väntade på att hon med rullatorn skulle passera och därför inte såg mig. Jag såg rädslan i hans ögon och jag såg hans rosiga kinders blomning. Jag ville släta över, lugna, visa att jag förstod att han gjort en miss som inte berodde på bristande karaktär.

Hemma tänker jag, trött som jag är, fastnar i det här, tolkade han mina ord som irriterade, som: HERREGUD!! istället för det snälla herregud jag försökte få fram. Att jag inte fick mitt ansiktes muskler att le, att jag bara gick, mumlande forcerat, försvann in i porten. Kvar stod han med blossande rött anlete.