Tyra.

Kudden i fåtöljen är formade efter då Tyra satte sig upp. Ser avtrycket efter hennes bak och framtassar. Det var tidigare idag. När jag tillslut klivit upp ur sängen. Då innan Tyra tog sig till sängen. Jag hade satt mig i soffan, jag frös. Fingrar och fötter blev stela av kölden och det kändes som om hjärtat slog få men smärtsamt hårda slag. Kom på att Tyra skulle få sin sista kalasmåltid. En med mjukmat och sås. Öppnade skåpet och genast var Miss Jones vid mina fötter. Jag tog några steg ut ur köket, så Tyra skulle se mig från sin fåtölj, se vad jag gjorde. Jag rev upp matpåsen och Tyra satt där, uppsträckt från kudden, hon satt där och lämnade sitt avtryck.

Jag gick in i köket igen, hällde upp maten i två skålar. Miss Jones tog för sig och jag gick till Tyra, som fortfarande satt rakt upp, lyfte henne och bar henne in i köket. Hon började äta. 

Ikväll glömmer jag för någon sekund att hon är borta. Nä, min kropp glömmer och har för vana att kolla till henne, om jag reser mig upp, för att hämta något i köket, i badrummet, så letar min blick Tyra, för att se om hon ligger i sängen, i fåtöljen, är på toa eller i köket. Nu gör jag också så, min blick letar Tyra. Jag böjer mig över den tomma sängen för att klappa en katt som inte ligger där. Inser också att jag sagt hennes namn flera gånger per dag, för jag ropar ut Tyra, det bara kommer, en vana, och jag förväntar mig att när jag höjer blicken möta hennes.

Miss Jones verkar lite ställd. Hon ligger nära mig i soffan när hon inte ligger på mig. Rör jag på mig, lämnar jag min plats, börjar hon jama högt.