Tyra och Miss Jones.

De har lagt sig under ett täcke. De syns inte. De hörs inte. Allt är tyst. De ligger där i värmen från varann. De är två sjuka katter. Elva år gamla. Tyra med en kroniskt inflammerad tarm. Miss Jones med cancer som sakta sprider sig.

Tyra fick diarré igen. Första på flera månader. Den kom förra veckan. Miss Jones hade en stilla dag, hon låg i deras fåtölj och sov, brydde sig inte om mig. När hon dagen efter, igår, var mer rörlig, haltade hon.

Sen i Maj har jag varit hemma för deras skull. För min skull. Inte rest bort. Inte velat lämna dem. Har gått till jobbet såklart. Har varit med vänner. Men inte sovit borta. Inte rest bort, inte till Docksta, till Sthlm. Inte nu i helgen till Göteborg, till filmfestivalen och premiären på min senaste kortfilm.

Miss Jones har varit pigg, hon har varit min kelsjuka skugga. Hon har legat varm och mjuk vid min sida i sängen,  med tassen påkallat min uppmärksamhet när jag är upptagen med annat. Hon har ivrigt jamande rusat in i köket i hopp om blötmat.

Tyra har mest sovit, hon har fortsatt varit besatt av min tandborstning, hon har velat in i min mun när jag tuggar morötter. Tyra har på smala ben försiktigt tagit sig ner och upp på fåtölj, soffa och säng. Hon har sovit stundvis i sängen med mig och Miss Jones, men som vanligt utanpå täcket. Med Tyra har jag varannan dag kämpat med att få i henne medicinen. Den lilla katten i mitt grepp. De svarta blanka ögonen som ser på mig.

Nu kom ett ljud. Ett litet knak från sängen, ett par öron som fladdrade till av ett huvudskak. Tyra har krupit fram. Hon sitter hukad, slickar sig om munnen . . .  nu vände hon . . . .tog det lilla trappsteget ner från sängen . . . passerade mig och gick in i köket till matskålarna.

Vi är i sluttampen. Deras liv ska snart få ta slut. Jag håller på att landa i det. I att finna stunden att ringa veterinären och boka tid. Det får inte gå för långt, de får inte må för dåligt. Nu handlar det mest om att jag ska vara redo att släppa taget.